Hur känns det nu då?

Ja, hur känns det nu? Två veckor har gått. Två veckor som förvisso har gått åt till att fundera och duracella, men där fokus har legat på uppsatsen enbart. Jag har fullt fokus på den, och om jag släpper det så blir det ingen uppsats och således ingen examen. Inte aktuellt. Fick höra av en vän idag att jag troligtvis lever på adrenalin nu, och det stämmer nog. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Troligen det senare om du frågar en lärd, men det första frågar du mig. Så länge jag fokuserar på uppsatsen till 110 % så slipper jag ta tag i min situation. I alla fall på ett känslomässigt plan. Jag kan rationellt gå på kontroller, och likt en robot ringa de telefonsamtal som krävs och efterfråga undersökningar som verkar rimliga. Jag kan till och med skriva om känslor som jag tror mig ha, eller kanske snarare känslor som jag tror att jag borde känna. Men inte gör. Men så länge mitt fokus är på något annat kan jag bit för bit vänja mig vid den helt fasansfulla tanken att ha cancer, så att jag kanske inte får en så stor chock när jag väl börjar ta in faktum.

Det som ytterligare stärker min teori om att jag i själva verket inte har fattat nånting om detta är min nonchalanta inställning. Jag vill gå ut i det härliga vädret och sätta mig och plugga, som jag gjort de senaste tre åren. Bara uppsatsen tvingar in mig till datorn, och räddar mig från den elaka solen. Det värsta av allt är nog att jag VILL bli sjuk. Det handlar nog mest om om en sjukdomsvinst, jag känner mig så urvriden efter det här läsåret att en sjukhussäng och tunga mediciner låter avkopplande. Så får man självfallet inte känna, och det gör jag egentligen inte. Jag lider verkligen med de som är i den situationen, och vill verkligen inte dit. Men jag måste vila ut nu, jag måste det. Jag orkar snart inte mera. Jag kommer att krascha in i kaklet med sådan kraft att jag hamnar i grannens vardagsrum. Och där vill jag ju inte vara. Jag vill ju vara i mitt eget vardagsrum där min underbara familj tar hand om mig så fint. Men utan alla flerfrontskrig mot sjukdomar, folk, skola och mina egna åtaganden. Puh.