Efter twitterfadäsen ringde jag min mor. Jag var livrädd att jag skulle börja grina, vilket barn sedan tidens begynnelse alltid börjat göra så fort de ska berätta något av vikt för sin mor. Jag minns i alla fall när jag var liten och hade ramlat och skrubbat knäna. Även om jag hunnit sluta grina innan jag kom hem till mamma så nog sjutton började jag om medan jag berättade. Att det alltid ska vara så när man försöker berätta något? Å andra sidan, jag var inte ledsen i morse. Jag var som vanligt, vi skulle åka på utflykt med familjen. Jag älskar att åka på utflykt. Organisatoriska jag packar matsäck, extra kläder och annat smått och gott som kan vara bra att ha med sig. Det är mitt bästa.
Jag har sett och allra mest troligt också uppfattats som en helt vanlig kvinna, ute på vift med man och barn. Men tro mig, det sista jag har känt är att jag varit en helt vanlig kvinna. Störd över att jorden snurrar vidare. Tacksam över att jorden snurrar vidare. Glad över livet. Arg över livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar