Trots mina många år inom Svenska kyrkan som barn och ungdomsledare har jag aldrig läst en bön i hela mitt liv. Eller jo, tillsammans med andra, men jag har aldrig f-o-r-m-u-l-e-r-a-t en bön själv. Inte ens i tysthet för mig själv. Så när jag idag skulle ge mig på det där med samtal med Gud, var det med viss nervositet.
Det första hindret var att överhuvudtaget ta till orda. Att tänka grejer är en sak, men att säga dem rakt ut för sig själv är en helt annan. Jag kände mig jättedum där i min ensamhet. Men, vad var viktigast? Att skona mitt ego eller att ge Gud en chans att hjälpa mig?
Jag började så som jag hört andra börjat; Käre Gud ...
...
...
Jaha, och sen då? Man är ju verkligen ett unikum av kreativitet, det är ju ett som är säkert ... Inte. Jag tog upp tvätthögen och började hänga tvätten, så skulle det kanske släppa. Både min fantasi och min blyghet inför mig själv. Och det gjorde det. Jag kan väl inte påstå att orden direkt rann ur mig, men när jag gav mig själv lite tankeutrymme så kom jag även på vad jag ville be för.
Jag ber om ursäkt Gud, jag tror att jag bad lite för mycket om hjälp för egen (och andra cancerdrabbades) del och mindre för världens. Jag fastnade nog litegrann i något slags rop på hjälp; "Hjälp oss att orka med vår ångest, hjälp oss att behålla hoppet, hjälp oss att bli förstådda av omgivningen ..."
Men, nu är böne-oskulden tagen och jag ska ge mig själv ett nytt försök ikväll. Men då gör jag det nog tyst för att inte maken ska tro jag blivit galen. Men nej, han skulle förstå, det skulle han. Och han skulle respektera det och han skulle stödja mig i det, definitivt. I min kristna tro behöver jag inte välja mellan Gud och maken, det är det som är det bästa. Hoppas bara att Gud finns kvar efter mina år som hedning, jag är tillbaka i både själ och hjärta (och medlemsregistret)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar