Efter att ha skrivit inlägget, och raderat det igen, oräkneliga gånger de senaste dagarna, har jag nu äntligen skickat det. Man kan ju undra varför just syjuntan är så viktig, men det är den. Det är fyra störtsköna tjejer som har både hjärta och hjärna, och även fast jag inte känner någon av dem jätteväl, eller sedan lång tid tillbaka (några månader bara), så är det några av mina närmaste vänner just nu. Och bästa.
Jag skickade meddelandet mindre än en timme innan vi skulle ses, kanske lite väl i senaste laget, men huvudsaken jag slapp berätta. Det slapp jag. Jag har inga problem att prata om det, och jag pratar gärna länge och väl, om och om igen, och lite mer ältande ... Egocentriskt, men huvudsaken jag slapp b-e-r-ä-t-t-a.
De lyssnade, frågade lite, lyssnade lite mera ... Och sedan pratade vi om annat. Det var skönt. Det var en helt underbar kväll, och jag vidhåller att det är några helt underbara vänner jag hittat i de där guldkornen! <3
Nu har jag testat att berätta också. Det blev lite av en pilotinformation, syjuntan blev min testpilot. Funkar det att skriva så? Vill man ha informationen på det viset? I väntan på svar på dessa funderingar samlar jag mod att berätta för fler. Pappa och min syster förtjänar att få veta, de står näst på tur. Frågan är om jag vågar berätta ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar