Eftersom jag nu med säkerhet VET att jag kommer att bli inlagd 10-11 juni, var jag ju tvungen att se till att jag har allt ordnat ekonomiskt tills dess. Kan jag inte kontrollera min kropp kan jag i alla fall kontrollera det praktiska. Min förhoppning är ju att läkaren ger mig en respit även efter detta så jag får tillfälle att krascha en stund efter detta helt makalöst påfrestande läsår.
Steg ett - hur länge har CSN mig i sina klor? Efter en telefonkö längre än en februarimåndag fick jag äntligen prata med en telefonist. De gör ju verkligen allt för att man inte ska vilja det. Först allsköns möjliga, men mest omöjliga, tonval man ska försöka kategorisera in sitt ärende efter. Och när man väl knappat in en siffra, som man förvisso redan glömt vad den skulle hänvisa till för sakkunnig telefonist, så blir man ideligen påmind om att man kan sköta sina angelägenheter via hemsidan. Vaaarför vill ingen egentligen prata med mig?!? Nåväl, okej jag sansar mig ... Snälla telefonisten förklarade vänligt för mig att jag är inskriven hos CSN till den åttonde juni. Vad som händer sedan ligger inte i deras intresse. Men OM jag skulle bli sjukskriven ett par dagar innan dess så trodde hon inte att det skulle medföra några problem eftersom jag ändå inte tänkt studera vidare. (Hell no!)
Ok, bra. Steg två?
Arbetsförmedlingen. Där var kön ännu längre, men de hade den goda smaken att erbjuda att bli uppringd istället för att häcka med telefonen i örat i tjugo minuter ... När telefonen väl ringde hade jag förstås glömt bort vad jag hade på hjärtat, men försökte snabbt rensa huvudet. Det var inga problem, för det var en norrlänning i andra luren som inte pratade i räserfart direkt. Jag kände igen dialekten och fick riktig hemlängtan. När vi hade pratat en stund konstaterade jag att jag ju kände igen rösten också, så jag gatt fråga vem det var. Och det var alltså en gammal kompis från min tonårstid, i andra landsändan. Jag visste inte ens att han jobbade på Arbetsförmedlingen, och jag kunde ju omöjligt veta till vilken av alla deras telefonoperatörer jag skulle hamna hos. Haha, tokigt. Vi pratade en stund (och förlängde kötiden för alla andra, moahahaha), och jag fick svar på min fundering. Jag kan alltså anmäla mig som arbetssökande redan nu (jag ska göra det på tisdag), men ställa mig som "förhindrad". Så, när 8 juni passerat kan jag med ett enkelt telefonsamtal anmäla mig som "tillgänglig". Perfekt, inga krångligheter bara jag ser till att anmäla mig på rätt dag.
And now?
Försäkringskassan. Man spar ju det roligaste till sist ... Väntetiden där slog dagens rekord, men även där slapp man häcka med luren i näven. När hon väl ringde upp mig fick jag verkligen fundera över vad jag hade för ärende. Jo, under förutsättning att jag anmäler mig efter konstens alla regler på Arbetsförmedlingen så väcks min vilande SGI (Sjukpenniggrundande inkomst) till liv. Inget krångel och inga fördröjningar. Dock måste jag ju även här komma ihåg att anmäla mig sjuk redan första sjukdagen, alltså dagen jag blir inlagd för operation. Och sedan ansöka om pengar samt inkomma med läkarintyg inom åtta dagar.
Det var såå skönt att inte ens Försäkringskassan krånglade! Sista krånglet är då att övertyga läkaren om att jag inte med all viljestyrka i världen kan förmå min kropp att samarbeta mera sedan uppsatsen är inlämnad. Det är så, jag har förbrukat min energi, och om jag inte kraschar när uppsatsen är inlämnad, då är jag nog fullständigt odödlig. Och det är ju bra, förstås ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar