Hej pinglor.
Vi har ju ventilerat kring ditten och datten här på sistone. Vad ska man annars göra när det är så svårt att få till träffar irl? Så, nu tog jag pratkudden.
Jag gav ju ett hyfsat spännande intryck när jag träffade er första gången, då jag gnällde på om min hypotyreos och hur jobbigt jag hade det. Till detta kom ju min övervikt, som nästan var jobbigast av allt, i alla fall mentalt. Jag har också tagit tillfället i akt och gnällt över skolan och uppsatsen, som hänger över mig som ett lågtryck.
Idag har vi fått uppsatsen framsläppt till framläggning och opponering, vilket är otroligt skönt! Endokrinläkaren har börjat ta massor av prover och förändrar min Levaxindos för att jag ska få ordning på hypotyreosen, vilket också är underbart! Och, som ni kan ha noterat har jag äntligen blivit av med de 20 kg jag gick upp förra sommaren och hösten. Livet leker!
Livet leker?
I fredags fick jag direkt nya utmaningar. Det här är ingenting som jag hittills berättat om för andra än maken, mamma, en kompis samt uppsatskompisen, men jag har förstås familj och vänner som ska få veta. Jag har bara inte hunnit. Eller vågat. Jag hoppas att ni kan hålla det inom "ventilen" tills jag fått tillfälle att fundera ut hur jag ska göra med informationen. Antingen gör jag som jag brukar, håller mig neutral och sköter mig och mitt, men pyser ut till vänner jag träffar ibland. Eller så går jag ut och är helt jätteöppen och pumpar ut allt på en gång. Jag velar fortfarande ...
Jag skriver för att jag vill att ni ska veta om vi ses på torsdag. Och för att ni ska slippa undra varför jag möjligen är disträ och tyst. Och om vi inte ses på torsdag så är det för att jag ligger i sängen med täcket över huvudet och gråter av ångest över att kräftan har drabbat mig.
För två månader sedan tog jag bort ett suspekt födelsemärke. För en månad sedan ringde jag patologen om provsvaret och fick veta att ett preliminärsvar fanns, men att "ytterligare infärgningar" skulle ske. Denna utdragna process har självfallet ökat min oro successivt under våren, och stress och press och utbrändhet har nästan lyckats ta knäcken på mig. Ju längre tiden gick, ju mer säker på svaret blev jag. Och jag trodde jag var förberedd på beskedet. Det var jag inte. Malignt Melanom svider i öronen.
Jag ville bara att ni ska veta så jag slipper berätta, för då börjar jag bara att grina. Jag får se hur jag gör på torsdag, men om jag hänger med så gör jag det för att jag bedömer att jag kan agera som en fungerande människa i sociala sammanhang. (Jfr täcketbeskrivningen ovan.) OCH för att ni är toppen och jag gillar er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar