Jag är en person som vill veta så mycket som möjligt om saker och ting, och som inte vill lägga allt i händerna på någon annan. Jag har lärt mig mycket av av mina närmaste vänner som också lever efter devisen att man aldrig kan lita på någon annan än sig själv. Självfallet litar jag på andra, men jag vill alltid behålla den sista skvätten kontroll själv. Den skvätt som kan vara skillnad mellan liv och död, eller åtminstone stor eller liten katastrof.
På samma sätt som jag ville veta vad som kommer hända på hand- och plastik, vill jag veta vad som kommer att hända på hudkliniken, när jag väl kommer dit. Olyckligtvis hade jag redan ringt upp dem innan jag fick posten, där brevet från dem kom med information om att jag förhoppningsvis kommer bli kallad dit inom en månad.
Jag berättade mitt ärende, och eftersom jag inte fick någon respons drog jag även en kort sjukdomshistorik. Sedan tystnade jag för jag ville ge sköterskan en chans att få en syl i vädret. Jag hade förstås märkt att hon inte var så talför, annars hade jag ju inte pratat på så mycket till en början, men inte trodde jag att hon var helt oförmögen att improvisera. När jag tystnade gav jag mig den på att tvinga henne att tala, för hon hade inte ens gett mig ett hummande hittills. Det blev en påtaglig tystnad i vad som kändes som flera minuter men troligen inte var mer än fem-tio sekunder. Men det är länge nog. Sedan klämde hon sävligt ur sig:
- Jaa, jag vet inte vad jag ska säga ...
Så, ett en smula stolpigt samtal följde efter detta, då sköterskan inte för sitt liv kunde förstå mitt ärende, och jag desperat försökte få henna att förstå att jag inte ville veta NÄR jag får komma utan snarare vad som kommer att ske härnäst. Jag råkade dessutom reta även henne (så nu har jag en fiendesköterska på hud och en på hand- och plastik, det bådar gott ...). Men om hon uttrycker sig oklart får hon väl räkna med att man undrar. Hon sa att jag kommer att få gå till vanliga hudkliniken och jag frågade vem jag får träffa där. Jag menade givetvis inte om det är Dr Hassan eller Dr Lisen utan om det är en onkolog, en hudläkare, en AT-läkare eller en sköterska, typ. Nå, hon blev förnärmad och förklarade uppstudsigt att de inte har schema för så lång tid framöver och att de alla gör sitt allra yttersta för patienternas bästa och bla bla bla, och det får jag minsann ACCEPTERA! Jag är ju så vän och ljuv så jag ursäktade mig ju givetvis och ... nä.
Jag fräste tillbaka att om en orolig cancerpatient ringer och frågar om vad nästa steg i processen kan tänkas bli, så vore det tacknämligt om någon endaste liten sketen person kunde bemöda sig med att förklara. För det är inte så lätt att vara patient heller, och det måste DE acceptera. Nå, ungefär så. Fast något mindre spetsigt och något mera lull lull. (Ja, jag är väl inte dum heller, jag är ju i behov av henne ...)
Så, hon kom sedan, precis som hand- och plastiksköterskan, igång och berättade av hjärtats lust, men då hade jag redan tröttnat och satt och kämpade mot gråten och försökte trycka tillbaka den till halsen där den har bott de senaste sex dagarna. Ja, jag har aldrig påstått att jag enbart grinar när det finns logiska skäl till det, men just då kändes det m-y-c-k-e-t rimligt att grina ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar