Jag har valt att vara helt öppen med min hudcancer, så det är ingen hemlighet. Min förhoppning är att på så vis slippa en massa spekulationer och rykten. (Och nej, jag kommer inte att dö än på femtio år och ja, jag kommer att slippa cellgifter och strålning så länge det inte sprider sig.) Jag hoppas att folk kan hantera när jag bjuder dem på mitt allra innersta, och respekterar mig för det.
Jag vill hellre skriva än berätta personligen, vilket annars anses vara det mest korrekta. Jag vill nämligen inte att någon ska känna något tvång på respons, att snabbt försöka se bekymrad ut fast man kanske har en dag man bara går runt och fnissar, att febrilt försöka komma på något uppmuntrande och klokt att säga. Alla har verkligen inget att säga och det är helt ok, jag känner mig själv rätt tom på tankar ibland.
Jag vet att varenda en, även i den mest perifera bekantskapskretsen, skulle ställa upp om jag behövde det. Jag vet också att det är ytterst få som uppriktigt anser att jag förtjänar detta. Så funkar människan, och det räcker för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar