Om man gått i över två veckor och lett åt livet som nybliven cancerpatient, så är det riktigt dålig tajming att börja tvivla på framtiden dagen innan opponering och två dagar innan framläggning av kandidatuppsats. Det är det. Jag känner hur jag flippar ur vilken sekund som helst, och jag har fortfarande massor kvar att göra. Tröttare än en björn mitt i vintern, och tålamod i relation till både tröttheten, stressen och ångesten. FAN! Och maken är på tjänsteresa i USA hela veckan. Barnen bråkar, skriker och gnäller - jag förmanar dem. Men, tror nog att grannarna hellre lyssnar på dem än på mitt bråk med dem. Gick in och stängde alla dörrar jag kunde. Längtar tills de sover så jag får fokusera. Men då skulle jag vilja sova själv också. Blir en natt igen. En helnatt innan en så viktig heldag är nog inte optimalt, men vad sjutton ska jag göra?
Usch, gnäll gnäll. Jag lever ju så vad är problemet? Kanske att jag gärna skulle vilja bli fri den där hemska uppsatsen och få min examen nån gång!! Snälla, kära hjärna. Släpp din dimma bara några dagar. Ge mig tillbaka koncentrationsförmåga och fokus, jag behöver det nu och aldrig lika mycket igen. Jag lovar att aldrig mer be dig om detta. Lovar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar