Nu har jag gått i två dygn med vetskapen om att jag har cancer. Jag inväntar "rätt" känslor och reaktioner, men vet inte vilka de är riktigt. Både min man och min kompis är mycket rationella, och har berättat om olika livsöden där oddsen varit dåliga men där de sedan tillfrisknat. Jag förstår dem, här tänker vi sannolikheter och matematiska uträkningar. Det kommer att gå bra för mig. Men jag tänker inte riktigt så. Inte än. Det enda jag kan fokusera på är det första faktumet, det som sitter på hornhinnan dygnet runt (jaja, bortse från detaljerna och se metaforen) och som med stora, feta, svarta bokstäver skriker åt mig att jag har sjukdomen som hela västvärlden fruktar.
JAG HAR CANCER!
Jag har bara inte förstått det ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar