Inte helt oförståeligt har jag nu fått ett helt nytt förhållningssätt till födelsemärken. Både på mig själv, men framför allt på barnen. Minsta liten prick och mitt hjärta stannar. För någon vecka sedan upptäckte jag en ny prick. Eller gammal, vad vet jag. Men den såg inte snäll ut. Inte lika snäll som alla de övriga tvåhundrafemtielva prickarna jag har. De är ljusa och fluffiga, inte utåtstående men liksom luftiga och halvdiffusa i kanten. Det är omöjligt att förklara, verkligen. Men de ser verkligen snälla ut.
Elakingen som numera är ett "gäddattackärr" (tack underbara "Timber" för det sköna begreppet "hajattackärr", som jag modifierat lite eftersom detta bara är ca 3 cm), var tvärtom. Det var jättemörktbrunt, som "svart i ögonen" för ett födelsemärke. Det var lite större än ett vanligt, och med knivskarpa kanter. Och kompakt. Det var inte utåtstående, men såg liksom kompakt ut. Kanske eftersom det var så mörkt, de ljusare känns kanske luftigare eftersom man tycker att hudfärgen skiner igenom.
Så, den här då. Den är långt ifrån lika elak som den förre faan. Den här är möjligen lite småsur, i mitt tycke. Kanske är det en snäll en som bara är lite tjurig, eller så kommer surheten att utvecklas till ett riktigt åskmolnshumör, och då försvinner han. Jag ska prata med Hudkliniken imorgon och höra vad de säger. Håll tummarna. Bättre än förra gången (när jag bad facebookvännerna hålla tummarna inför vad de inte visste var provsvarsbeskedet som de inte ens visste om). Då gick det åt helvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar