Studietiden har varit långt ifrån en dans på de berömda rosorna. Vissa kurser har krävt mycket studietid hemma. Jag minns särskilt ekonomikursen (extern- och internredovisning), tempot var så högt att jag slet som ett djur för att inte tappa fart och halka efter. Siffror har aldrig varit min grej, så jag fick tagga upp ordentligt. (Och ja, det gick bra. Jag fick till och med VG, förvånande nog.)
Sista läsåret taggade lärarna upp tempot ytterligare. Det skulle vi klara då, tredje året. Vi var studievana och kände till hur allt fungerar på universitetet. Baggis! Om det inte vore för den lilla, lilla detaljen då; första kursen (föreläsningar, seminarier, litteratur, tenta) var helt och hållet på engelska då vi hade utbytesstudenter hos oss. Jag tog studenten 1996 och den engelska jag har pratat sedan dess har i stort innefattat fraser som "Where is the beach?", "One bottle of water, please" och "I'll give you five Euro for that cap" (ja, jag är en hård prutare när jag är på prutställen). Och eftersom ingen av dessa fraser kunde återfinnas i varken någon av de tre stora, tjocka kursböckerna eller de 18 vetenskapliga artiklarna, så fick jag kämpa ännu hårdare. Till och med mina unga klasskompisar med färska engelska- och studieteknikskunskaper klagade över hur svårt det var ...
Samtidigt som den engelska kursen fick jag min hypotyreosdiagnos. Jag var helt under isen, jättefrusen med flera lager ylle, gick upp i vikt, koncentrationssvårigheter, mycket ljud- och ljuskänslig, svårt att fokusera, kroppen rörde sig som i sirap, jag orkade bara sitta upp i stunder innan jag var tvungen att lägga mig att vila. Inte sova utan ligga ner alltså. Ju längre jag tvingade mig att sitta kvar upprätt eller upprättgående, ju längre tog det av vila innan jag orkade kliva upp igen.
Trots att jag inte orkade sitta uppe och plugga så lyckades jag klara kursen, och kursen efter det. Kursen sedan, statistiken, var återigen siffror så den fick jag kämpa hårdare med. Parallellt med den kursen hade jag det lite jobbigare privat, så det var extra svårt att fokusera och tankarna flöt iväg. Men jag klarade mig godkänd!
Vid det läget var jag så överviktig att jag låg strax över övervikts-BMI (det är fetma, alltså). Jag visste inte hur det hade kommit sig, faktiskt. Inget godis, inga tårtor, inga chipspåsar. Tvärtom, jag hade under hösten bestämt mig för att gå ner i vikt. Jag införde kalorirestriktion (max 1500 kcal) och tränade 3-4 gånger i veckan. Och gick upp ytterligare i vikt ... Ämnesomsättningen, kom tillbaka!
Jag har gett LCHF en ärlig chans i två års tid utan resultat. Strikt LCHF till och med, men nej. Vikt står stilla. Jag övergick till periodisk fasta. Och LCHF, som är vår grundläggande kosthållning. Inte då. Jag drog åt den periodiska fastan hårdare och hårdare tills jag bara åt en gång om dagen, men gick jag ner i vikt? Nope. Så, jag testade något jag i grunden är så emot egentligen att jag knappt vågar skriva det; pulverdiet. Syntetiskt skräp.
Pulvret gick bra, långt över (eller man kanske ska skriva "under" när det gäller viktminskning) förväntan. Fast det har inte varit gratis, det har kostat mycket i viljestyrka och temperamentväxlingar. Under denna pulvertid upptäckte jag mitt födelsemärke (mitt MM) också, men har inte tänkt på det nämnvärt utan haft hoppet uppe. En underliggande oro har dock självfallet successivt ökat ju längre provsvaret drog ut på tiden ... Samtidigt har min hypotyreos blivit sämre, jag har känt mig tröttare och har vissa kvällar gått och lagt mig redan vid 18 för att jag inte orkat vara uppe mera. Jag pratar inte om sömn-tröttma, utan matt-tröttma. Provtagning visade att aktiviteten mot sköldkörteln ökat, tyvärr. =( Alltså att mitt immunförsvar angriper sköldkörteln allt hårdare.
Parallellt har jag kämpat med min uppsatskompis och vår kandidatuppsats. Och vi har båda verkligen kämpat stenhårt! Det har varit svårt och tagit massor massor av tid. Söka söka söka litteratur, läsa rapport efter rapport (på engelska förstås), leta litteratur, skriva, skriva skriva ...
Alla dessa grejer, från i höstas och till nu, har tärt något enormt på mig. Jag har nog inte själv förstått riktigt hur stark jag varit som klarat av detta, parallellt med familjelivet hemma (där visserligen man och barn fått ta ett mycket stort ansvar, men där jag ändå har försökt vara lite delaktig i alla fall). Jag tror nog att jag redan för länge sedan hade kunnat kvala in som "utbränd", men så länge hjärnviljan finns så tuffar man på. Man lurar sig själv med att det snart vänder, så man behöver bara hålla ut lite lite till. Jag hann på riktigt börja fundera på om jag ens skulle slutföra studierna eller om jag behövde bli sjukskriven, men så slog jag undan tankarna, torkade tårarna och bet ihop. Och medan jag kämpat och slitit med tårarna rinnande nerför kinderna vissa stunder, så känner jag en enorm stolthet i att jag faktiskt har fortsatt kämpa oförtrutet. Så länge hjärnan kan tvinga kroppen att utföra grejer, så går det lite till. Så har det hållit på. Och det har ju gått bra. (Eller?) Och faktiskt, det vände ...
Nu har uppsatsen äntligen börjat ta form, till stor del tack vare uppsatskompisen. Jag är henne evigt tacksam för detta! <3 Vi kan börja luta oss tillbaka och påbörja småfixet. Jag har fått en underbar läkare på endokrin som vill hjälpa mig med hypotyreosen, så jag kan slappna av även där. Vikten har gått ner med 21 kg, så jag börjar till och med där känna mig nöjd.
Sen fick jag min diagnos - Malignt Melanom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar