Idag ringde en vän och var bekymrad. Jag vill att vänner ska ringa till mig när de är bekymrade, så hon gjorde absolut inget fel. Jag älskar henne! <3 Däremot gjorde jag fel, jag kunde inte riktigt känna med henne så som jag brukar kunna göra. Jag tror och hoppas att det har med min egen chock att göra, för jag vill absolut inte ha blivit så oempatisk som jag kände mig idag.
Hon var bekymrad över sitt höga blodtryck och sitt hjärta, och hon hade tillbringat dagen på sjukhuset med långtids-EKG och provtagningar, och de ville ha henne kvar över natten. Tjurig som hon är (förstås, min vän) så åkte hon ju hem. Hon blir väldigt trött och ansträngd väldigt fort, och med tanke på hennes fars hjärtinfarktshistorik förstår jag att hon var orolig. Hjärtat är ingenting man leker med.
Men, jag kunde inte riktigt känna känslan. Den där empatiska, som när en bästa vän blir sjuk och man bara vill skrika att det är orättvist och att hon inte förtjänar det. Hon vet inget om mina sjukdomar. Hon har ingen aning om hur mycket jag slitit under året med hypotyreosen. Eller hur utbränd jag är. Eller att jag har cancer. Jag förmådde inte berätta något för henne. Jag vill inte lägga mer oro på hennes hjärta nu. Jag håller mina tummar för att hon blir frisk fort, men bönerna dedikerar jag till mig själv ett tag till.
//Egoisten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar