Frågan nummer ett: Solar du mycket?

Den största fasan jag har, bortsett från sjukdomens faktiskt förlopp, är omgivningen. Vad folk ska säga, vad de kommer att skvallra om. För det kommer de ju att göra. Och jag vet egentligen om vad. "Hon solar ju så mycket". Ja, det är precis den uppfattning folk får om mig. Fast det stämmer inte. Jag solar inte mer än andra, tvärtom. Jag blir ju så brun på så kort tid så jag behöver inte.

Som barn var min mor mycket noga med att smörja in mig, så jag kan ytterst få gånger verkligen ha bränt mig i solen. Inte så mycket som min kompis gjorde, som totalvägrade att bli smörjd när vi var vid Medelhavet. Som tonåring solade jag inte så mycket, bara under resorna till Medelhavet, och de var inte överdrivet många ändå. Jag fick ju vitiligon då, så jag solade inte på grund av komplex, bland annat. Men, när jag solade smörjde jag mig hyfsat duktigt. Jag brände mig aldrig. Solariumen kom ju då, under tonåren var de mycket populära. Jag solade ibland. Absolut inte överdrivet. Absolut inte regelbundet. Absolut inte mycket.

Som vuxen har jag egentligen aldrig heller solat. Har alltid avskytt att "pressa", och får myror i bikinin av det. Däremot har jag ibland varit ute i solen, men inte för att sola. När första barnet föddes var vi så försiktiga så han knappt fick vistas i närheten av en tecknad sol ens, så det blev mycket skugga för oss. Bortsett från många sköna långpromenader i solen medan han sov i vagnen. När andra barnet föddes satt jag mest med honom i skuggan och pappan var med stora barnet. Med andra ord har vi aldrig utsatt oss för så mycket sol under deras första år.

När jag började plugga på universitetet kom jag ju på under våren 2012 att det gick att sitta ute i solen och plugga. Ett privilegium jag aldrig varit med om medan jag varit yrkesverksam. Efter en eller två dagar började omgivningarna påpeka hur brun jag var och frågade om jag varit utomlands. Sommaren gick, och om jag ändå var ute i solen kunde jag lika gärna ta på mig sollinne och kjol. Samma sak hände 2013 och 2014. Jag satt ute några timmar någon dag, och sedan var jag knallbrun. Jag blir jättebrun, som en pepparkaka, direkt. Mamma är likadan. Folk har alltid påpekat hur brun hon är. Vi är såna.

Visst, klart varken jag eller mamma blir bruna av att sitta i skuggan, men när vi är ute i solen tar vi av oss kläderna. Jag tar av mig främst för att jag avskyr att bli för varm, och har stora problem med svettningar. (De som tränat eller dansat med mig kan skriva under på detta ...), men självfallet är det ju fint att vara brun (om man inte blir fläckig som jag ...)

En bild på min hand förra sommaren, men i år är det ännu mer vita fläckar. Muu! 

Så, till viss del har jag säkert mig själv att skylla att jag sitter här där jag sitter. Men med tanke på hur mycket vissa personer verkligen solar, och hur mycket folk verkligen bränner sig så tycker jag inte att det logiskt sett borde vara jag som sitter här med Malignt Melanom. Just sayin' ...