Jag skriver ett brev till min familj, de vet ingenting. Det är inte helt lätt. Först gick det i så mycket moll att jag själv började hänga läpp, fast jag känner mig glad. Obra. Sedan blev det liksom bara för mycket. Och så skulle jag ändra det och då blev det liksom ännu mer för mycket. Och om jag känner mig själv rätt så kommer brevet aldrig att komma iväg om jag ska ändra tills jag är nöjd ...
Men, medan jag skrev lyckades jag analysera varför jag är så rädd för att berätta. Det handlar inte alls om huruvida bara de närmaste eller hela världen ska få veta. Det handlar om att ju fler som vet, ju svårare är det att ta tillbaka det. Som om jag liksom kan låtsas att cancern aldrig funnits. Det känns så oåterkalleligt, så definitivt. Än så länge kan jag strunta i att berätta för folk, och låtsas att det inte finns. Fanns. Snacka om att stoppa huvudet i sanden ... Men visst, jag skulle kunna lösa det här nu och sedan återgå till ett helt vanligt liv igen. Ingen skada skedd. Ingen behöver veta. Men å andra sidan, jag skulle vilja veta om folk i min närhet brottades med (eller bara gled igenom) en svår sjukdom. För blir det inte lite konstigt om jag nu mot förmodan skulle få ännu mera, och skulle må allt sämre?
Jag kommer att bli stigmatiserad. Ja, för kom igen, jag bor ju i ett radhusområde ... De bryr sig inte om mig så, de bryr sig om något att prata om. För dem kommer jag att bli stigmatiserad. Men ok, huvudsaken jag inte blir det av människor jag bryr mig om. Då kommer jag att bli ledsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar