Efter ett velande utan dess like lyckades jag till slut trycka på sänd-knappen. Min familj, åtminstone de som jag haft någon form av kontakt med det senaste året, skulle få veta. Jag ville att de skulle veta. Jag är stark, som bara den. Men hur stark man än är kan det ju vara skönt med en back-up.
Igår och idag har jag fått en del reaktioner, och jag blir rörd av dem. Av vissa har jag inte hört någonting alls, men det gör inget. Jag vet själv inte vad jag ska säga till folk i svåra situationer, men jag vet att alla faktiskt bryr sig om mig. Att inte alla visar mig sin reaktion är fullt förståeligt, och jag vill inte att någon ska känna sig tvingad till kontakt. Det räcker för mig att veta att ni finns. För det vet jag att ni gör, när det verkligen behövs.
Jag mår bra och gräver inte ner mig för det här utan fokuserar på att hålla mig uppdaterad kring vad som händer med mig framöver. Kan jag inte ha kontroll på mina rackarns celler kan jag åtminstone ha kontroll över vad som händer runt omkring mig.
Jag älskar er familjen! Varenda kotte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar