Fem minuters ångest

Jag var glad och som vanligt, som vanligt. Dagen har varit helt toppen. Inget konstigt alls. Småskriver lite. Småläser lite. Småpluggar lite. Småkrisar lite. Smågrinar lite.

Det slog mig plötsligt att jag ju faktiskt kan dö. Så himla jobbig känsla, liksom. Det värsta just nu, är att jag inte vill lämna barnen. Mina älskade små pojkar. Så oskyldiga och fina, välartade och glada men lagom småbusiga och otroligt charmiga. Vad har de gjort för ont? Varför ska de riskera att drabbas?

Ja, jag vet att jag krisar i onödan och att ingenting säger att jag ens kommer att få fler melanom. Men risken är förhöjd. Just sayin' ... Och vad säger att jag då hinner upptäcka melanomet innan det blir 0,2 millimeter (!) djupare än detta var? Då ökar risken för spridning nämligen. Vi snackar läderhud, med blodkärl, lymfkärl, svett- och talgkörtlar samt nerver. Vi snackar verkligen inte ens en millimeter ... Jag är livrädd att få något någonstans där jag dessutom inte kan se det växa. Som i hårbotten exempelvis.

Illustration: Roland Klang. Från Cancerfonden.se

1: hårstrå, 2: nevus, 3: överhud, 4: basallscellslagret, 5: läderhud, 6: hårsäck, 7: underhud

Jag har så mycket kvar som jag vill uppleva, jag älskar mina små barn, men längtar också efter att få se dem växa upp och bli stora och ståtliga, välartade makar och fäder. En vän frågade om känslan jag har går att jämföra med känslan när ens barn försvunnit, och ja det går den. Om man tänker känslan när man efter flera minuters (som känns som timmar) letande inte hittar ungen, och man ser sig omkring och inser att det vore enklare att hitta en nål i en höstack. Som när man tappar bort sitt barn precis när Kolmårdens delfinshow tar slut och folket väller ut ... Nailed it. Där har vi den. Vidrig känsla som inte går att föreställa sig, ens i sin vildaste fantasi. Lyckligtvis har den endast drabbat mig några få minuter någon gång, tidigare. Inte tre veckor som nu. Eller resten av ens liv ... Kan man rämna på insidan?

Jag ska fan kämpa ihjäl den där jävla cancern!