Efter telefonsamtalet med läkaren var jag förkrossad, men såg ändå en förhoppning om att kunna förmedla hur illa det är ställt vid det läkarbesök jag ringde och bokade in. Vem som helst förstår ju att jag är utmattad.
En lite stund senare ringde en sköterska upp och hälsade att läkaren inte tänkte sjukskriva mig. Hur feg kan man vara? Varför sa han inte det till mig själv, en stund tidigare när vi pratade? Varför bad han mig då boka in en tid att träffa honom?
Jag ifrågasatte detta, men hon visste förstås ingenting. Om det blev för besvärligt kunde jag ju söka psykakuten. Ha. Nej tack, det är inte aktuellt. Jag tror jag kan behärska mig. Ingen ska se mig vanka av och an hyperventilerandes, skrika ut mig frustration och trötthet i en kudde för att inte grannarna ska höra, eller ligga på golvet i fosterställning och gråta högljutt ...
Så, han satsar hårt på att göra mina sjukdomar så jävliga som möjligt! Varför kan jag inte äntligen få släppa en börda för, jävla rövlapp!!! Men egentligen är jag inte arg, även fast det låter så. Jag är inte ledsen heller. Jag är uppgiven. Jag ser inget slut på kampen. Och då har vi inte ens kommit till cancern ännu. Tack läkaren för att du gav mig det sista dråpslaget, det som gör att jag inte ens längre kan kravla i mål. Jag ligger strax före mållinjen och kan inte röra mig mera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar