Hudklinikbesök

Jag lyckades ju få vc-läkaren att remittera mig till hud, och med den remissen och den förestående operationen hade jag tillräcklig arsenal för att kunna tillskansa mig en läkartid på Hudkliniken, tänkte jag. Min kontaktsjuksköterska (kssk) Marianne tyckte visst likadant, för hon bokade in mig för en kontroll av hela hudkostymen (har man sett "När lammen tystnar" så är man inte helt tillfreds med begreppet, eller hur?). Då kunde jag boka av dyra privatläkaren och sköta allt på samma ställe, skönt. 

Djungelns lag råder ju på parkeringen, men efter en förvånansvärt kort stund lyckades jag hitta en parkering. Svårigheten var snarare att hitta rätt ingång eftersom jag hade glömt bort numret ... Men, den som söker han finner. =) 

Kaffepaus i väntrummet

Jag fick efter ett långt tag komma in, och där skulle jag byta om till någon slags morgonrock. Fint som snus, ska're va! Nåja, lika bra att vänja sig. Men det är inte min färg, hellre några varmare färger, frågar du mig ...

Sjukhusmode.

Jag satt och huttrade i min fina morgonrock, och var så trött att jag nästan somnade i min stol. Precis när jag bestämt mig för att flytta mig till britsen, kom det in en pinuppa. Hon var ST-läkare och väldigt gullig. Hon gjorde verkligen en grundlig kontroll av hela mig. Alltså, hon kunde ju inte lysa på varenda födelsemärke jag har, men hon lös åtminstone på de mörkaste. (Så nu hoppas vi att jag inte har någon opigmenterad hudcancer också ...) Vissa var hon osäker på så de markerade hon med ett streck. Hon förklarade glatt att hon bara arbetat på Hudkliniken några månader och att hon skulle bli reumatolog. Ahh, skönt det känns att ha en "nybörjare" som kollar ens märken, verkligen ... 

Markeringar för second opinions

När hon hade kollat och lyst över hela mig, i hårbotten, under tassarna och mellan tårna, så skulle hon känna på lymfan. Asså, hon vet ju inte att hon har att göra med världens kittligaste människa. (Tack alla vuxna som kittlade mig så mycket som barn att jag nu inte ens kan ta i mig själv utan obehag ... Skratt är INTE ett tecken på att man tycker det är roligt!) Eftersom jag är så kittlig så kunde hon inte känna så bra, jag bara ber till Gud att det inte finns något knöligt där. =/

Sedan kom en hudspecialist och kollade på de märken vi hade lämnat markeringar vid. Hon menade att några var så små att det inte gick att se utan att jag fick hålla koll på dem själv ... Tryggt! Och TACK för det ansvaret! =| Ett av märkena tittade hon ändå en extra gång på. Sedan tvekade hon lite. Sedan sa hon till ST-läkaren att skriva en remiss så att de opererar bort märket. Bra beslut, fast oroande också. Jag vill inte ha mer cancer!

Du ska väck!

En fin ring ritade hon runt. Ingen vet nog varför ... Fint blev det ju. Då var det nästa fråga då. Fotograf eller inte? ST-läkaren hade inte fått tag i fotografen, och hudspecialisten menade att vi ju kan ta helkroppsfotograferingen vid återbesöket om ett halvår. ST-pinuppan tvekade, jag såg det. Jag kände samma sak. Varför inte ta det nu direkt så vi får bilderna att jämföra med vid återbesöket. Hon gick iväg och ringde till honom igen, och fick tag i honom. Gissa vem som blev lättad? 

Så upp till Hudfys.lab. Fotografera i allsköns möjliga vinklar och positioner. Fotografen skojade om ny profilbild till facebook ... Jorå, varför inte?

Vajjert. Mycket representativt. 

 Efteråt fick jag, om jag ville, bilderna utskrivna eller elektroniskt så jag skulle kunna jämföra hemma alla märken jag har med de på bilderna. Klart man vill ha så här tjusiga bilder både utskrivna och elektroniskt, det fick jag. =)

Sen var det bara att snabbt som ögat ladda om och bege sig mot skolan för försvar av kandidatuppsatsen. Men usch så dyrt det är att parkera på us numera ... Tråkigt med tanke på att det är sjuka människor som åker dit. Sjuka som i icke-arbetsföra, ofta. =(

Asdyrt!