Jag tror att jag är inne och svassar i alla samtidigt. Ena stunden stoppar jag huvudet i sanden och tror att det hemska försvinner då. För att en annan gång klara mig undan verkligheten genom att fokusera på praktiska detaljer. Jag lägger en del tid på att engagera mig i att samla in pengar, och kan på så vis intellektualisera tanken så den inte blir en jobbig känsla. Att även ge utlopp för tankarna i bloggen gör att jag slipper kännas vid dem. Då är det bara någons skrivna ord.
Men framför allt håller jag distansen och förnekar. Det händer inte mig. Visst, själva MM:et råkade visst hända mig, men s-p-r-i-d-n-i-n-g händer inte mig. Jag har också lyckats undvika att tänka på barnen och cancern i samma tanke, liksom. Jag har separerat dem, för det är alldeles för smärtsamt att tänka på att jag en dag kan försvinna ifrån dem. De ska vara förskonade från cancer, både som sjuk och anhörig. De ska inte ens behöva ta reda på vad det är. Basta!
Därför blev det mycket smärtsamt och påtagligt att deras namn stod som givare i min insamling. Inte för att de själva vet om vad de egentligen skänkt pengar till, men plötsligt kunde jag inte separera dem åt. Plötsligt hade barnens fina namn liksom kontaminerats.av sjukdomen på något irrationellt vis. De var inte åtskilda, de fanns på samma sida. Jag ryser, men ibland måste man väl ta bort skygglapparna, så är det nog ...
Älskade prinsar, mamma kämpar för er skull!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar