Alltså, jag vet ju att alla jag känner (i princip) skulle hjälpa mig om det verkligen behövs. Jag vet också att de allra flesta skulle ställa upp om de kunde, även om det inte handlade om liv eller död direkt. Och precis som de allra flesta så är jag sådan som inte ber andra om hjälp. Endast ett fåtal, möjligen, vid fara för liv ...
Jag lägger en så pass stor stolthet i att klara mig själv, att jag inte vill fråga om hjälp. Det har liksom blivit en principsak. Vem vill visa sig svag?
Efter dagens urladdning är jag nu så urvriden att jag inte orkar röra mig. Men, jag måste hämta barnen på dagis, handla, fixa middag, ta dem till fotboll, förbereda morgondagen och natta dem innan jag kan lägga mig och dra täcket över huvudet. Jag klarar det, jag vet det. Men det ställer höga krav på mig själv. Att ens gå utanför huset när man är så svullen runt ögonen känns sådär lagom kul. Och rörelsemönstret - slow motion upplevs som snabbspolning.
Jag hann tänka tanken att skippa fotbollsträningen, men då skulle sonen bli ledsen. Jag hann även fundera på att be en granne ta med sig min pojke när hon ändå gick med sin pojke, men så träffade jag dem på affären och de berättade att de inte skulle till fotbollen idag. Nähä, vilken tur att jag ändå inte hade tänkt att be om hjälp ... *host*
Jag vet inte jag, när ber man om hjälp egentligen? Alltså, svaret på frågan om man själv blir tillfrågad att hjälpa till är ju givetvis "när som helst, förstås!". För ja, man vill hjälpa sina medmänniskor med stora och små grejer. Svaret när man själv ber om hjälp är inte lika givet. Så länge man k-a-n lösa det så gör man ju det. G-å-r det rent fysiskt att ta på sig skorna och knata iväg, då gör man det. Det var länge sedan jag inte klarade mig själv. Och nu sitter jag här, speedad som få och har klarat av eftermiddagen rätt bra. Pratade med en vän också, som erbjöd sin hjälp. <3 Jättegulligt, och henne skulle jag nog kunna fråga. Men i nödfall, förstås.
Hur g-ö-r man? Finns det någon som faktiskt b-e-r om hjälp?
Känns som om du ber om hjälp, men inte vill ta emot den hjälp du erbjuds. Får du inte hjälp på det sätt som du själv tror är bäst så får det vara så.
SvaraRaderaKänns också som om du förstorar upp din cancerdiagnos något enormt. Maligt melanom som upptäcks så tidigt är inte det samma som en dödsdom. Tvärtom är det högst troligt att du överlever detta utan några som helst men.
Dina egna känslor däremot är högst påtagliga och dem behöver du kanske hjälp med att hantera. Och kanske behöver du ta ledigt ett tag för att hämta andan, ledighet är ju något som kan vara svårt att få till när man studerar och har familj. Sjukskrivning är en lösning. Att trappa ner är en annan. Regelmässig semester en tredje (dock svårt för en studerande som kanske behöver jobba när studierna är slut). Sänka kraven på sig själv är inte heller helt fel. Varför är et så fel att prata med en kurator? Eller någon psykolog kanske, en som förstår?,
Tack för dina åsikter, Anonym. Jag tänker dock inte bemöta dem med mer än att jag inte alls håller med.
RaderaJag undrar dock hur du reagerade när du fick din cancerdiagnos? Att du höll huvudet kallt tvivlar jag inte en sekund på då du tycks vara en logisk och lösningsfokuserad människa. Jag är dock inte fullt lika rationell när jag har mina svackor, men de övriga 23,5 h om dygnet mår jag väldigt bra och planerar min framtid i minst 50 år. Jag hoppas att vi båda slipper spridning framöver! Må väl!
Snälla Jena! Du är i behov av professionell hjälp! Jag känner igen ditt motstånd och hur du mår, snälla gå och prata med någon som kan "öppna några fönster" för dig. Det finns såna men inget du kommer på själv i det "tillstånd" du är i. Har läst hela din blogg och vi hade privat kontakt på facebook och jag skrev till dig för jag kände igen dina tankar och funderingar. Såna tankar som vi starka, självständiga som klarar allt har. Men du, fötterna har sparkats undan för dig nu, precis som de gjorde för mig och allt för sent upptäckte jag att nej sååå stark är jag inte. Just detta klarar jag faktiskt inte av. Det är helt utanför min kontroll. Jag har haft möjlighet att "läka" 8 månader, på mitt sätt, för ingen jävel skulle leka duktig med mig och berätta massa jag redan vet och kan, men det är inte så!! Jag har börjat träna yoga, det var det första och min lärare sa så mycket klokt och självklart men som jag inte varit i stånd att tänka själv. Sen har jag läst en massa själv och nu, när jag måste börja igen kommit i kontakt med en underbar kurator. Och jag ångrar så mycket att jag inte provade yoga tidigare, meditera och sökte professionell hjälp mycket tidigare. Så många månader till spillo. Detta har tagit hårt på dig, stressen över sjukdom, plugget och all oro och det kommer att sitta i kroppen länge länge om du inte hittar en väg att släppa ut den. Och du, om din vän mådde som du gör nu och vägrade, inte vågade eller ville be om hjälp när hon så väl behöver, hur hade du känt då?? Ta för dig!! Sök hjälp!! Ta emot!! Det handlar om DIG ditt liv och din familj. Du är stark om du vågar visa din svaghet. Det är en liten sida av dig det är inte DU! Undervärdera inte dig själv. Du är värd all hjälp och du måste ta emot den. Det är starkt och ger dig pondus och självkänsla. Ingen ingen ingen uppskattar att du går och mår så dåligt, det är inget beundransvärt alls, bara väldigt korkat.
SvaraRaderaÖnskar dig all lycka och hoppas du blir av med skitet du har i kroppen en gång för alla. (det blir du!!) men glöm inte din själ. Ta hand om den för inget kan göra en så sjuk som att må dåligt.
Kram, Stella
Tack snälla Stella för omtanken! Du har helt rätt i nästan allt, förstås. Du är klok!
RaderaJag har mått dåligt tidigare, och då sökt hjälp. Professionell sådan. Jag skulle inte dra mig en sekund för att göra det igen om jag mådde så dåligt utan att jag kunde finna vägar ut ur det. Och det är möjligt att den dagen kommer, förr eller senare. Antingen om jag inte har blivit av med cancern, att den får nytt fäste i mig eller jag förtärs av oro exempelvis. Men jag är faktiskt inte där ännu. Än har jag inte ens hunnit förhålla mig till det. Just nu står jag bara under en massa yttre påfrestningar, och när dessa lättar, lättar även jag. Efter två dygns vila och avlastning i helgen är jag direkt en helt ny människa, till exempel. Som jag skrev till dig är det inte så illa ställt med mig om man kan tro. De senaste desperata inläggen handlade enbart om en enorm tröttma som konsekvens av stressen. Då hade jag varit ensam med barnen en vecka medan maken var på tjänsteresa, och allt hände på samma gång. Knapp sömn, avslutningsseminarier med skolan, uppsatsarbete, tålamodsprövningar med barnen, nya undersökningar på Hudkliniken, hus och hem ... och förtvivlan över att inte ens få träffa läkaren för att berätta hur jag mår och resonera kring hur jag kan få hjälp.
Jag inser ju också att "skriva av sig i bloggen" är en idé som hade mått bra av att stötas och blötas lite mera. Under de minuterna jag känner mig ensammast i hela världen och allt går i moll, det är då jag skriver. Det är det som syns. Det syns inte lika bra hur tillfreds jag faktiskt är när jag väl "skrivit ur mig". Eller den större delen av tiden då jag ju inte skriver alls. Jag kanske borde börja varje blogginlägg med dagens förutsättningar samt en procentuell fördelning över antalet positiva respektive negativa tankar per dag. =)
Kram Jena
Härligt att höra!! Bloggen kanske är din yoga? Det är strunt samma vad det är, huvudsaken att du mår bättre efteråt. Jag själv var där att jag inte längre visste vad må bra var. Inte så att jag mådde pyton, men du vet, aldrig riktigt klar i huvudet, skrattade aldrig eller väldigt sällan, fungerade för dagen och var nöjd med det men hade inga planer varken för framtiden eller imorgon. Det var en sån chock att drabbas av MM, fast att min var liten utan spridning. Mycket "amen tänk om . . . . " Det är inte omfattningen av sjukdomen som är det avgörande utan vår upplevelse av den. Du är så himla mycket klokare än jag var när jag fick mitt besked och jag tror och hoppas då att du märker när det blir för mäktigt för dig och verkligen vågar ta hjälp. Behöver absolut inte vara nån kurator (trodde du var helt under isen) utan kan vara att nån annan tar över dina sysslor så du får skärma av och vila dig, men var nu så klok att be om den hjälpen. Följer dig här och ska hålla tummarna, tänka och be för dig imorgon att varenda liten mikroskopisk bitjävel följer med ut och inte lämnar ett spår. Kram, Stella
SvaraRaderaJa, bloggen fyller nog en liknande funktion. Jag blir lugn av att få skriva av mig. Älskar att skriva, och om det är otäcka tankar ska de ändå inte finnas kvar i mitt huvud. Bättre då att bli av med dem för gott och lägga dem i bloggarkivet.
RaderaJag skulle inte tveka en enda sekund att be om hjälp när jag verkligen behövde det, inte alls. Jag skulle fråga både folk som erbjudit sig och folk som inte erbjudit sig, om det var så. Det är bara när jag är så trött, som jag känner att andra också är trötta och inte behöver ta på sig min börda också. Nu ska vila så jag orkar lite till. =)
Tack för dina fina ord, Stella! Jag håller tummarna för oss! Kram.
Tänker att det kommer gå bra för dig imorgon!
SvaraRaderaOch att be om hjälp, i olika former ser inte jag som att jag är sämre än någon annan. Eller svagare, eller mindre klok, eller...du fattar.
Jag ber om hjälp stup i kvarten. Ibland av en okänd, ibland av någon jag känner till, ibland(väldigt ofta...)av nära och kära. Det kan vara allt från barnvakt(vad är dåligt med det? Momma o moffa/farmor o farfar får ju spendera tid med sina älskade barnbarn!). Eller tex när grannen kom förbi igår för att titta över grävningen som skall göras runt lon(visst han kommer få betalt, men inte lika mycket som om han gjorde jobbet åt någon helt okänd.)
Det handlar hela tiden om att ge och ta, att det blir balans. Och att man är ödmjuk inför den man kanske ber om hjälp av.
En vän kom förbi här för ett tag sedan med en presenning. Han håller på att separera, sälja hus med allt vad det innebär. I en lägenhet behöver man inga presenningar...alltså gav han den till oss. Jag frågade vad han ville ha betalt för den? Då tittade han förnärmat på mig och sa: Om man börjar ta betalt av sina vänner då är man inte någon vän.
Lite så tänker nog jag också. Jag tror att man alltid kan ge något tillbaka för det man ber om.
Det kan ju vara att bjuda på en god middag, baka kakor som de kan stoppa i frysen, kanske de behöver låna min bil, eller att vi är barnvakt tillbaka.
Nä, du ska inte vara rädd för att be om hjälp oavsett om det handlar om samåkning till träningen eller barnvakt för att vila.
Kram Tina
Du har så rätt, Tina. Jag ser det inte som dåligt att be om hjälp, det är ju som du skriver bra. Det blir om inte annat en härlig känsla av ömsesidighet. Jag skulle älska att bo nära dig och utbyta tjänster och hjälp, jag kanske ska börja med sånt här också så folk slipper vara så duktiga på att ta hand om sig och sitt och strunta i andra. Men just nu klarar jag mig själv, och kan inte hjälpa andra med mer än man kan göra från en dator. Har i alla fall upptäckt att vissa är helt underbara på att finnas där, som kollar läget ibland och orkar lyssna på ältande. Det är den värdefullaste hjälpen!
RaderaKram.