Efter att ha släppt det jobbiga med opponeringen var jag helt tom på tankar. Vad skulle jag fokusera på nu? Det tog ungefär en halv minut innan hjärnan direkt började leta efter något nytt att jobba med. Hur låter det med lite dödsångest? Det slog mig plötsligt att min sjukdom är väldigt allvarlig. Att den i alla fall kan b-l-i det. Det slog mig vad det innebär att få nya märken eller att få spridning. Det slog mig även att det är en förhöjd risk att jag faktiskt får det igen, även om märket är borta nu.
Och nej, tack för rådet, men. Men. Jag kan inte sluta tänka i de banorna. Jag gör det inte ofta, men jag känner att jag måste få tänka färdigt mina tankar kring det för att kunna gå vidare, som det så fint heter. Jag skulle tro att de flesta som skulle rekommendera mig att släppa tankar om framtiden är de som själva inte har upplevt att de kanske inte kommer få vara en del av den.
Nu när skolan inte längre kräver några större grejer, vad vi vet, så tvingas jag ta itu med mig själv. Att sitta hela nätterna och plugga är socialt accepterat och folk kan förhålla sig utan att behöva lägga någon större vikt vid det. Men att sitta uppe hela nätterna och plugga för att slippa tankar och känslor, är något folk har lite mindre lätt att förhålla sig till. Vad ska jag göra nu? Gå och lägga mig på kvällen och ligga och grubbla mig till sömns? Hah. Troligt ... Tror snarare det kommer att handla om att lägga mig tidigt, och bli kramad och omhållen av min underbara man. Nu börjar det jobbiga.
One to go. Nu ska jag bara kicka ass med framläggningen imorgon.
Skolväska - ett minne blott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar