Jag cyklade till affären för att posta ett vykort, gammalmodigt, huh? Mötte en tjej jag känner som kom i sin bil och vinkade. (Jag vinkade självfallet tillbaka, vill jag tillägga.) Plötsligt stannade hon bilen, studsade ut, ropade mitt namn och sprang tillbaka till mig. Hon hade bråttom, men ville ge mig en kram och önska mig lycka till! Sedan sprang hon tillbaka till bilen, hoppade i den och åkte vidare.
Jag hann knappt fatta vad som hände, men sedan log jag, rörd över impulsiviteten. Innan jag slog mig själv i pannan för jag insåg att jag svarat att "det kommer att behövas" när hon sa att hon skulle hålla tummarna för mitt provsvar imorgon. Hur tänkte jag där? Det behövs ju inte alls. Det är en snäll gest, tumhållningen, och jag uppskattar den mycket. Jag har till och med bett om den. Men behövs gör den faktiskt inte. Som om mitt provsvar skulle kunna vara annat än bra? Nope, prognosen är mycket god.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar