Cancer-gemenskap

Som cancerpatient är det otroligt skönt att hitta likasinnade på olika sociala forum. Det gäller självfallet även andra sjukdomar, men det blir något alldeles speciellt när det är döden som liksom hänger över axeln och flåsar ...

I cancerforumen frodas hopp om botemedel, en aldrig sinande entusiasm över de senaste forskningsrönen. Förhoppningar om nya, fungerande läkemedel utan svåra biverkningar, och då är den synliga hårlösheten en av de mindre. Hur många har till exempel reflekterat över besvären som uppstår av att helt sakna hårbeklädnad på kroppen? Att näshår och ögonfransar faktiskt fyller en funktion? Människor kämpar också emot svår smärta, fysisk och mental, men har alltid ett värmande och hoppfullt ord över för sin nästa. Och kampen för överlevnad är påtaglig! Många når tyvärr aldrig dit, men alla kämpar för sina liv - och peppar varandra in i det sista!

Jag kan vittna om en stark kärlek bland dessa cancersjuka människor, och styrkor som andra bara kan drömma om. Styrkor av den kaliber bara en människa som lever med döden i hasorna, kan uppbringa. Jag gråter när jag läser om människor som skriver att de nu fått ett estimerat "slutdatum" av läkarna. De gråter däremot inte längre, de kämpar. För sig själv, och för oss andra. Trots sin egna dåliga prognos sprider de tro, hopp och kärlek omkring sig. Då och då möts vi av beskedet att en cancervän somnat in, och tråden av kondoleanser når inget slut. Det är en verklighet som man måste lära sig att förhålla sig till. Bistert.

Spela schack med döden? Från "Det sjunde inseglet"

Men allt är inte bistert. Dessa människor förmedlar också ett gediget lugn, en trygghet som gör att man kan slappna av. När man känner sig rädd, får man en virtuell hand att hålla i. När det känns som mörkast, tar de humorn till hjälp så man ser ljuset. När ilskan kommer, slår de näven i bordet. Och när man är ledsen får man gråta. Ingen är rädd för känslor. Skygglapparna är av.

Självfallet skulle jag göra vad som helst för att jag och dessa fantastiska människor slapp ha denna avskyvärda och lömska diagnos, och jag ska göra allt jag kan för att vi ska bli kvitt den. Men om det inte vore för denna hemska cancer skulle jag aldrig få lära känna dem i den här härliga gemenskapen, och jag skulle aldrig få lära mig vad kamp kan innebära.

Jag är noga med att inte förringa andra människors kamp, för alla kämpar. Alla har stunder av "det värsta de varit med om", och det går inte att relatera till "det värsta a-n-d-r-a har varit med om". Däremot ställer jag mig väldigt ödmjuk till mina cancervänner som är såna förebilder, och jag inser att mitt gnäll om hypotyreos, Vitiligo och HNPP står sig rätt slätt trots allt.