Operationsdagen

Klockan ringde halv sex. TRÖTT! Det blev en sen kväll igår. Upp och köra morgontvagning. Desinfektionstvål, ren handduk, rena kläder ... Det är så varmt i sovrummet under sommaren, så efter en så svettig natt är dusch och rena kläder ett måste ändå. Packa ner surfplattan, bok och virkning. Necessär och telefonladdare. Ja, då var jag väl klar då. Farmor hade redan kommit när jag kom ner, hon satt på altan och väntade i morgonsolen.

Gomorron sjukhuset

Jag skulle skriva in mig till sju, skönt att Jonas ville och kunde vara med. Personalen var underbara!

Jonas "hemma hos mig"

Utsikt från 19:e våningen

Vi gick till väntrummet en stund, där tittade vi på min kallelse till sjukhuset och som barnen ritat så fint på. Sedan kom undersköterskan Ullis och sommarjobbaren Magdalena. Rara och snälla som såg till att jag installerades på rummet. Sjuksköterskan Karin måste ha varit den härligaste sjuksköterskan som gått i ett par gymnastikskor (härligt att foppatoffelmodet på sjukhuset är förbi). Hon var så himla glad och söt! Hon tog inskrivningssamtalet med hälsodeklarationen och det formella. Hon berättade lite enkelt om undersökningen jag skulle göra. 

Inskrivningssamtal med hälsodeklaration

Sentinel node handlar om att spruta in megabeckerell i fyra kvaddlar precis där det elaka födelsemärket satt. Det är ingen kontrastvätska, utan en radioaktiv isotop, men den fyller samma funktion i princip. Att kunna se något på röntgenbilder. Sedan ser man då var isotopen tar vägen i kroppen, till vilken lymfkörtel det rinner. Malignt Melanom sprider sig lätt till lymfkörtelsystemet, så det är ett sätt att se till vilka körtlar en eventuell spridning kan ha tagit sig. Första lymfkörteln som nås av isotopen kallas portvaktskörteln. Vid operation letar sedan läkaren igen körteln med en doppler och tar bort den och skickar på analys för att se om det finns mikroskopisk spridning. För säkerhets skull kan man spruta in färgämne också, och leta efter en blåfärgad körtel. Eller flera. 

Sedan var det dags att bege sig till röntgen. Ullis och Magdalena lotsade oss ner till plan 11 och Nukleärmedicin. 

Jag kommer tyvärr inte ihåg vad sköterskan på röntgen hette, men hon var jätterar och hjälpsam. Vilka fantastiska medarbetare det finns på det här stället!!! 

På väg in 

Jag fick byta om och sedan lägga mig på britsen. Sköterskan sprutade in de fyra kvaddlarna där Lennart märkt ut dem, och hon berättade pedagogiskt vad hon gjorde hela tiden. Underbart! Första sprutan gjorde lite ont, och speciellt spände det lite efteråt, men sedan blev det bättre och bättre. Efter det var det direkt dags för röntgen. Första passet var på mage i femton minuter. Det enda jag tänkte på var att jag inte låg skönt, men jag fick inte röra mig ... =/ Tydligen så syntes det inte så tydligt när isotopen "vandrade iväg" mot lymfan. Det fanns en monitor uppsatt för det. 

Jag får kvaddlarna

Så, in och gräddas i 15 minuter

Låg så himla obekvämt så försökte sova lite. Gick inte. 

Sedan fick jag ligga på rygg i fem minuter med armarna över huvudet. Det var jättejobbigt med tanke på min neurologiska sjukdom, men jag undslapp förlamning i alla fall. Under de fem minuterna togs fem bilder av lymfkörtlarna i armhålan. Förvånande nog visade det sig en svart prick, vilket innebar att det fanns en portvaktskörtel där. Läkarna har tidigare gissat att det var lymfan i ljumskarna som skulle bli portvakt, men detta var inget konstigt heller. Märket satt ju liksom lite mittemellan ljumske och armhåla.

Jonas tittar till mig så inte armarna lamar till sig

Höger armhålelymfa. 

Enligt Lennart låg den bakom en annan körtel, invid bröstbenet. 

Lite utmaning skulle han ju ha ... 

Sedan fem minuter att ta fem bilder av ljumskarna och de lymfkörtlarna. Där visade det sig också en prick. Så jag hade alltså två portvakter. Tryggt med extrabevakning. ;)

Efter det fick vi rast i 45 minuter uppe på avdelningen igen. Den som inte var fastande fick sig en kopp kaffe ... Och vips var det dags att åka ner till nukleären igen för en ny omgång bilder. Den här gången var det tio minuter med armarna i vädret, men det hade inte gått så bra, så Jonas var gullig och höll i ena armen åt mig. Det tillkom inga fler prickar under armarna, men det uppenbarade sig ytterligare en körtel i ljumsken, om än svagt. Varför hålla sig till förväntningarna när man kan utmärka sig. Varför bara en när man kan ta tre?

Jag fick med mig bilderna upp till avdelningen igen, tackade den fantastiska sköterskan för all hjälp och gick upp med bilderna. Jag gav dem till personalen, och bytte om inför operation. Ytterst vackra och passande underbyxor och operationsskjorta. Vajjert verkligen ... Inte. Jag fick också lite läkemedel inför operationen; smärtstillande, morfin samt mot illamående. Så kom Lennart och förklarade lite om röntgenbilderna och hur man kunde se att isotopen vandrade mot lymfkörtlarna. Han berättade att han skulle ta bort alla tre körtlarna, och att det inte betydde någonting att tre hade visat sig i jämförelse med en. Det har ingenting med cancern eller prognosen att göra. 

Lennart informerar lite om operationen

Isotopen syns tydligt vid insticksstället på ryggen. 

Man ser svagt hur den sprider sig.

Portvaktskörteln i armhålan syns tydligt. 

I lymfan syns den ena tydligt och den andra mindre tydligt. 

Men båda skulle bort eftersom det tydligen 

gick en "direktlinje" från cancerstället och dit. 

Sedan var det dags för operation. Klockan var cirka 11.30. Ullis och Magdalena skjutsade mig i sängen ner till operation på plan 12. Där träffade vi personalen, och tyvärr minns jag inte namnet på dem heller. Mer än narkossköterskan Verde (?). Hon var så ödmjuk och varm, och hennes ögon utstrålade så mycket av denna värme att jag helt glömde bort att oroa mig. Har ni upplevt att man bara börjar gilla visa personer så himla mycket utan att ens känna dem? Kanske särskilt i såna här situationer där man är lite nervös och beroende av hjälp. Men, vilken underbar och vacker kvinna!

Operation syd

Micket snigg

Jonas skyddsklädd - snygg även då

Vi fick vänta lite utanför operation. Jag var aldrig nervös, allt händer hela tiden så jag har inte hunnit fundera. Skönt, underbart skönt! Jag har fokuserat på undersökningen istället för mig själv. Jag kände att morfinet började verka här. Lite fnittrigare men det stämmer ju å andra sidan överens med min krishantering; ju mer oro - ju mer skratt. Här fick inte Jonas följa med längre, så han pussade mig hejdå. Så rullade de iväg mig till operation. Jag passade på att stanna och kissa under tiden, men de var lite oroliga med tanke på morfinet. Med all rätta, jag var yr och vinglig, men det gick bra.

Jag lade mig på operationsbritsen, och de satte en nål i handen Jag kände att det började rinna något, men valde att inte kolla. Jag såg sedan när jag vaknat att jag hade lite blodrester mellan fingrarna, så det gick nog inte helt enligt skolboken. ;P De ställde de vanliga frågorna om personnummer och sånt, och narkosläkaren Marianne bad mig specificera vad de skulle göra. Jag berättade var alla markeringar som Lennart gjort satt, och vad som skulle göras vid varje. Hon ville kolla så jag var klar i knoppen. Varför vet jag inte riktigt ... Jag skulle ju ändå sövas, liksom. 

Så fick jag lägga mig på vänster sida så de skulle kunna utföra alla ingrepp på högersidan. Sedan gav de mig syrgas och jag kände hur något kallt kom in i handen. Jag blev så yr och snurrig att jag nästan fick panik. Sedan blev allt svart. Kanske. Jag vet inte. Jag somnade visst.

Och vaknade. Marianne hade lovat att väcka mig. -Det ingår, sade hon med lättsam ton =) 

Man är helt groggy när man blir väckt, men ganska snart så piggnade jag till. Förvånansvärt fort faktiskt. Jag låg och tittade mig omkring ett tag, och sedan var jag tvungen att ge mig till känna. Jag var så kissnödig. Eftersom jag hade dropp berättade jag för sköterskan Stanley att jag skulle gå och kissa, så han började göra i ordning sängen för avfärd. Jag protesterade och sa att jag givetvis skulle gå den korta biten, herrejösses så överarbetat att skjutsa mig dit. Han bara flinade och sa: - Jasså det ska du? 

Det skulle jag tydligen inte. Fast jag HADE klarat det ...

Droppet

När jag kom ut från muggen hade Lennart sökt upp oss, och han berättade att allt gått bra. Vad han sa mer minns jag inte, men han såg som vanligt go' och glad ut, så han var nog nöjd. Då var jag också nöjd. Stanley skjutsade tillbaka mig till mitt lilla bås. Sköterskeexpeditionen på uppvaket låg i mitten, och patienterna låg som tårtbitar. Smart, bra översikt över oss. Efter en stund ville jag åka upp till avdelningen, och de behövde min tårtbit till någon annan patient, så det passade bra. Även här erbjöd jag mig att gå upp själv, och ta med mig sängen så de skulle slippa hämta mig, men de tyckte inte det var en bra idé. Jag kände mig makalöst pigg!

Precis uppkommen till avdelningen. Makalöst pigg, ja ... 

Jonas smet iväg och åt lunch när jag sov

Väl uppe på avdelningen var klockan kanske 16.45. Jag skrev till Jonas, men han hade fått veta av en sköterska att jag inte skulle komma tillbaka förrän till kvällen, så han åkte hem till barnen. Sköterskan kunde ju inte veta vilken piggelin jag var. =) Jag väntade hungrigt in maten, efter en dags fasta ser man mycket fram emot middagen. =P Och så kom den grekiska sallad jag på morgonen tyckte verkade vara en lämplig middag. Efter en dags fasta. Hur tänkte du, spånhuvud? Hur mätt blir man av en sallad, egentligen? Haha. Nåja, jag skulle inte svälta ihjäl. Det var oliver (som jag pillade bort, har inte lärt mig äta såna trots ihärdiga försök förra sommaren) och (fejk)fetaost för en hel armé.

Mättande? Nja ... 

Dumma lök, jag ville äta dig. Och inte kan jag nå ner till dig heller ... 

Jag var fortfarande makalöst pigg. Tur jag tog med datorn så jag kunde börja blogga om mina händelserika dagar. En fantastisk sjuksköterska vid namn Kajsa kom och tittade till mig ibland men jag behövde ingen smärtlindring. Hon såg ut som Petra Mede, mycket go' och glad. Tänk vilka underbara människor jag fått träffa de två senaste dagarna! <3 Undersköterskan Malin kom in och surrade lite också, hon avslutar snart sina sjuksköterskestudier, så jag önskade henne lycka till!

Bloggande

Bloggande

Kvällssol från våning 19

Resten av kvällen tillbringade jag svettandes, otroligt varmt ute tydligen, och med datorn i knät. Bloggar för fullt. Klockan är nu 00.10 och jag tror jag ska koppla ner. Fortfarande speedad efter en händelserik, spännande och rolig dag. Imorgon kommer Jonas tidigt. Jag längtar efter honom, hann inte fokusera så mycket på honom idag som jag hade velat. Det blev ingen lugn och stillsam dag tillsammans, med tid till eftertanke och reflektion. Det blev en händelserik och faktiskt riktigt rolig dag! Hoppas provsvaren är lika roliga! Jag bad om allergimedicin för att få ro att sova (men den hjälpte inte). Ska ta den nu. Efter jag gjort min raggardusch och borstat bissingarna. Go'natt. Håll tummarna för allt.