Ömma sår

Nu har det gått fem dagar sedan jag opererades, och store sonen undrade om jag fortfarande har ont. Barnen är mycket förstående för min smärta och visar stor empati. De till och med kommer ihåg att ta det lugnt runt mig så de inte kommer åt så det gör mer ont. Jag undrar för övrigt själv hur jag fortfarande kan ha ont efter fem dagar ...

Lymfkörtelsåren är nästan lika ömma när jag rör mig som efter operationen, fast när jag är still märker jag knappt av dem. Där skar de upp, plockade ut och sydde igen. Det saknas liksom ingenting utan huden räckte till.
De två födelsemärkena som togs märker jag inte av alls.
Hajattacksåret däremot, det som sitter på ryggen ... Aj. Det var ju den utökade excisionen där de karvade bort ytterligare några centimeter runt det redan borttagna melanomet. De gatt nog sträcka en smula för att få huden att räcka till för att sy, det är nog det som gör ont. Det känns värre och värre. Troligen kommer det att göra ont ända tills det läkt, och ju mer det läker ju mer stramar det? Möjligen är det så. Jag finner det rimligt.

Det ser ganska bra ut nu, och såren läker ihop som de ska. Tror jag. Jag har inte sett alla. Jag fick hjälp av en gullig vän igår att lägga om armhålan igår, och det såg fint ut. Och omläggningen är torr och fin. =) Allt går som det ska!

Inte vacker vy, men torrt och fint. Och ömt.