På förekommen anledning vill jag klargöra att de tankar och känslor jag skriver av mig INTE kan generaliseras till min vardag, utan är enbart representativa för den stunden, just då. De irrationella tankarna som jag sliter ont av, är de jag skriver av mig. När den röde lille fan på ena axeln skriker högst. Men för det mesta är det den lille vite keruben med harpa och en olivkvist i håret, som har ordet. =)

Så. Nu. Jag vill understryka att jag egentligen INTE tror att jag fler MM, att jag INTE tror att jag har spridning och att jag INTE tror att jag får tillbaka något och kommer att dö av det. MEN. Oron kommer alltid att finnas där, ytligt eller långt inne, oavsett vad folk tycker om det. Det är väldigt lätt att vara rationell innan man sitter där med diagnosen i handen och inser att det inte bara är att ta bort det, gå på några extra kontroller och sedan vara frisk resten av livet.

Den som inte förstår får gärna fråga mig. =)