Jag tycker att man nu och då läser och hör om människor som klarar av livets svårigheter med hjälp av nära och kära. Det kan säkert ligga något i det, men det finns också människor som upplever det motsatta - att människor försvinner.
Många av mina vänner och bekanta känner ännu inte till min diagnos. Men många gör. Jag valde medvetet att inte berätta för vännerna exklusivt, utan de har fått veta samtidigt som kända och okända, via facebook. Att enbart berätta för de närmaste var aldrig aktuellt, det kanske finns bekanta som faktiskt bryr sig ännu mera, som gärna vill kliva in i mitt liv och ge sitt stöd, eller som kanske har egna erfarenheter som de vill dela med sig av. Då är inte jag den som tänker vara exkluderande. Alla får plats i mitt entourage. Det är dessutom rätt luftigt, faktiskt.
Några bekanta har skrivit och hört av sig. Några nära och kära har hört av sig, och från några har det varit tystare än det brukar. Jag var beredd på det, och räknade med att människor måste få hantera min kris på det sätt som passar dem bäst. Och efter den tidsram som passar dem bäst. Och framför allt, hur och om de vill. Men det betyder ju inte att det inte är ledsamt utan dem. När det är tyst. När ingen skriver.
Jag hade aldrig tänkt tanken, men människor kan nog inte alltid hantera när det ljusa och soliga runt dem mulnar. Jag agerar inte alltid efter regelboken själv, men jag ryggar aldrig för obehagligheter. Att andra skulle göra det kunde jag därför inte ens drömma om. En av mina bekanta hörde av sig med stärkande ord, erbjudande om hjälp och sällskap. Mycket välkommet och uppskattat, men då fick jag också insikt.
"För ett år sen hade jag garanterat gjort dina inlägg osynliga på FB,
jag hade nog inte kunnat hantera det när det plötsligt drabbar en bekant"
Människor tar avstånd, medvetet eller omedvetet, men är man utsatt för cancerns fysiska och mentala spratt orkar man inte alltid följa efter dem. Även om man behöver kontakten. Även om man vet att man kan och får. Man kanske bara behöver få vara svag en stund, till skillnad från övrig tid då stark är ens enda alternativ. Det handlar knappast om förtvivlan däremot, sånt vet jag att många bävar för. Rädsla över att möta en förkrossad medmänniska och osäkerhet över hur man bemöter gråt och ångest. Men, det är snarare så att man vill att allt bara ska snurra på. Lite mer som vanligt.
En stor grej tror jag handlar om att människor inte vill störa. Som om jag har en massa väldigt viktiga undersökningar dagarna i ända, som om vi ständigt har allvarliga familjeråd eller som om jag är så svårt sjuk att jag inte orkar med folks deltagande. Jag är ju inte död, och planerar att skjuta fram det i en sisådär femtio år, och ska jag vara ärlig så är vardagen efter ett cancerbesked ungefär lika inrutad som innan.
Jag har resonerat kring detta med några "cancervänner", och det visade sig att de upplevt samma sak. Jag ställde frågan i ett forum: Hur har ni gjort för att inte känna er ensamma? Jag fick mycket respons.
"Folk vet kanske många gånger helt enkelt inte hur de ska bete sig/hantera
'cancerämnet' och på det viset tycker de väl kanske då att, för att slippa
ta itu med sin rädsla för sjukdomen cancer, så drar de sig undan."
"Dom tycker att det är jag som ska ringa och hälsa på."
"När man är sjuk är det ganska ensamt pga att man inte orkar så mycket heller..."
"Då försvann vännerna. Nu däremot, 2,5 år senare, kommer de tillbaka o är
som de va innan jag blev sjuk... O dessutom tror att jag är som förr."
"Fattar att vänner blir rädda (...), vem fn är inte rädd...!!"
"Jag känner mig lyckligt lottad. En av mina absolut bästa vänner har funnits där.
Hon och hennes sambo hälsade på mig när jag precis hade genomgått operationen."
"Det är väl helt enkelt så, att vissa saker måste man själv genomgå
för att verkligen förstå vad det handlar om.
Skulle bara lägga till det där ordspråket; I nöden prövas vännen."
"När jag återigen drabbades av flera cancerdiagnoser, och med vetskapen
om att min levnadstid är mycket begränsad......då tystnade min telefon."
"Vad 17, jag är fortfarande jag, och kan fortfarande skratta
och vara glad. Jag är inte farlig och cancer smittar inte."
Jag ser cancern som en möjlighet att urskilja vänner. "En vattendelare", som en av dem uttryckte det. Vissa nära vänner kanske visar sig egentligen tillhöra kanten, och vissa bekanta kanske kliver in i smeten och är de bästa vänner man kan ha. Jag har redan upplevt bådadera. De som halkat utåt kanske kommer tillbaka in i värmen när de mår bättre, men de som klivit in ska jag hålla hårt i!
Håll er i bullen, bara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar