Datortomografi

Jag åkte in till 10 för att dricka kontrastvätska. Jag fick sätta mig i ett litet väntrum, och strax kom en sköterska och serverade mig ett glas kontrastvätska i en liten plastmugg. Bredvid mig ställde hon en plasttillbringare med en liter vätska, och en sked i för omrörning. Mycket fint och mysigt ... Hon lovade att det inte skulle smaka någonting. Det gjorde det inte, första glaset. Jag hade en timme på mig, och skulle dricka ungefär var tionde minut. Sånt glömmer man förstås, så det blir snarare dubbla glas var tjugonde minut. Då smakar det inte ingenting längre. Då smakar det. Och eftersmakar. Det sista glaset skull ejag spara till undersökningen. Tur det. Hade aldrig velat dricka det då.

Vid 11 kom en röntgensjuksköterska och tog med mig till undersökningsrummet. Jag bytte om till en vacker sjukhusskjorta igen. Börjar bli van dem nu. Sedan berättade han hur det skulle gå till. Jag glömde bort det genast, men hann uppfatta att det inte tar så lång tid i alla fall.

Jag fick först lägga mig med huvudet i en liten skål. Det kändes skönt. Ända tills han fällde upp den så jag fick "gamnacke", och spände ett band runt huvudet så jag skulle ligga still. Mycket obekvämt, men det tog ju inte så lång tid innan det var klart och han spände loss mig.

Jag åkte in och ut några gånger, och jag fick sätta mig upp och dricka det sista glaset kontrastvätska, som jag lydigt hade sparat. Det var armar uppåt sträck, och även det gick bra för den korta stunden. Sedan satte han en nål i armen, för han skulle spruta in kontrastvätska också. Britsen gled in i maskinen, och han förklarar att han ska till att spruta in kontrasten. Han berättar hur det kommer att kännas.

- Det kommer att kännas varmt i kroppen, att det kan komma en udda smak i munnen. En del upplever att det känns som om de kissar på sig, men det gör de inte.
- Så man gör inte det? frågar jag ängsligt, med en liter snabbt drucken kontrastvätska i åtanke ...
- Nej, det gör man inte, svarade han och log.

Plötsligt kände jag hur det spred sig en stark värme i kroppen och hur smaken nådde munnen. Den var inte otäck, hann jag tänka innan jag kände hur jag kissade på mig ...
- Jag kissade på mig! utbrast jag.
- Nej, det gjorde du inte, svarade han lugnt.

Men jag var inte övertygad. Jag v-i-s-s-t-e att jag hade gjort det, och knep och knep, förbannade mig själv över att jag uppenbarligen fuskat med knipövningarna sedan jag födde barn. Den sista tiden i maskinen var en pina, då jag försökte undvika att kissa på mig ytterligare.

Efter vad som kändes som en hel evighet rullade han äntligen ut mig och vi var klara. Jag satte mig upp och tittade genant ner på britsen. Den var alldeles ... torr? Jag fattade ingenting. Han hade förvisso förvarnat mig, men det var en så tydlig känsla att på riktigt faktiskt trodde att jag hade kissat på mig. Läbbigt.

Sedan var vi klara, och jag åkte hem.

Schkåll!

Finaste gåbortsskjortan!