"Det är först efteråt man inser hur hårt det tar på en själv
De flesta vill inget säga av rädslan att säga "fel" saker.
Man blir lite "undanskuffad" utan att det är meningen från andra runt omkring.
Anser nog att det är bättre att säga något än inget alls.
Det sista man behöver är att bli lämnad "ifred"
Det är en enorm uppslutning och välriktade ord när striden pågår.
Sen blir det väldigt ensamt.
Man förlorar lite "sitt egna jag" och blir i sjukbubblan även efteråt.
Att våga finnas även för anhöriga är minst lika viktigt.
Det är självklart att peppa dem som kämpar.....även efteråt."
Det gäller både den sjuke och den anhörige, och det sista jag vill är att bli stigmatiserad eller distanserad ifrån. Hellre säga fel saker än ingenting alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar