I bilen på vägen in till sjukhuset frågade Jonas om jag började bli nervös. Nervös? Jag? Jag blir ju aldrig nervös! Jag vet ju dessutom svaret. Jag vet ju att jag är frisk. Jag var lugn som den beryktade filbunken.
Jag hade dock glömt var jag skulle ta vägen inne på sjukhuset, så efter lite irrande och frågande kom jag fram till att jag skulle till Hand- och plastikmottagningen. Inte avdelningen den här gången. De låg inte ens i närheten av varandra. Den största utmaningen på det där sjukhuset är verkligen i vilken reception man ska anmäla sig. Att hitta är inga problem, det är mycket bra skyltat.
Läkaren kom och mötte oss i väntrummet, och sade när vi var på väg till behandlingsrummet att en kurator också var med. Då stannade mitt hjärta och jag blev alldeles tom. Kurator?! Varför skulle en kurator behöva vara med när provsvaret är positivt? Jag försökte trösta mig med att kuratorn säkert var med vid alla provsvar, att det var deras rutin, men jag blev inte ett dugg lugnare av den tanken. Alls. Ingen kurator var ju med när jag fick mitt cancerbesked från första början. (Jag fick heller inte telefonnumret till en, eller ens ett gott råd om att det faktiskt finns såna som stöd om man behöver. Dessutom fick jag ju det beskedet kl. 16.45 en fredag eftermiddag så kuratorskontakt var visst ändå inte att tänka på ... Men, det finns en viss skillnad i rutiner och patientbemötande jämfört med min vårdcentral, har jag märkt.)
Jag blev hur som helst alldeles skakis av kuratorns närvaro, och jag hängde inte riktigt med i vad som hände runt om mig, men vi presenterade oss för varandra och satte oss ner. Jag hade hjärtklappning och ont i magen. Jag kunde inte riktigt förstå hur det blev så här. Oddsen var ju på min sida, vad gick fel? Kuratorn satt där och log trevligt, och jag kände mig reserverad mot henne. Som om det var hennes fel, som om det hade blivit en annan utgång om hon inte hade varit med. Jag var helt yr och mådde illa, skakade som ett asplöv. Känslorna gick i topp och slog i taket så det nästan plingade, sedan fick jag tvinga ner dem för att kunna lyssna på vad läkaren sa.
Så började han prata, tack och lov kom han fort till saken.
- Jag har ju fått dina provsvar här, Jenny. Och jag kan bara gratulera dig, du har verkligen dragit vinstlotten!, sade han med ett stort leende.
Jag tittade på kuratorn, hon log ännu bredare. Hon var alltså inte där för att ta hand om en trasig mig utan för att presentera sig ifall jag i efterhand skulle vilja ha kontakt med henne. Trevligt. Mycket trevlig rutin, måste jag säga. Känslorna gick i topp igen, och det nästan plingade - igen, och jag fick återigen tvinga ner dem. Den här gången för att inte bralla på mig av lycka! Jag kunde knappt tro det var sant! Jag visste det ju, jag liksom v-i-s-s-t-e ju, att allt var lugnt. Därför fick jag också en så enorm chock när jag fick för mig att beskedet var negativt för mig.
Lennart fortsatte berätta om provsvaren, och jag lyssnade lättat. Efter ett tag var jag tvungen att backa händelserna lite, för jag hade inte riktigt hunnit hantera känslokurvan. Från kolugn till spridd cancer till helt frisk inom loppet av ett par minuter. Puh. Kroppen var inte med på tåget ... Jag avbröt honom lite och skakade av mig känslorna och försökte få igång andningen igen. Sedan fortsatte han.
Han bekräftade att jag har en förhöjd risk för Malignt Melanom beroende på alla mina födelsemärken och det dysplastiska nevus det visade sig vara på magen, som de tog bort. Det andra märket var väldigt litet och därför tydligen lite svårt att bedöma, men snällt. I lymfkörtlarna fanns inga melanommetastaser och i den utvidgade excisionen inga melanomrester. Underbart. Underbart! UUNDERBAART!!
"Inga melanommetastaser har påvisats ..."
"Inte hållpunkt för dysplasi eller malignitet ..."
"... utan melanomrest ..."
Efter dessa goda nyheter bestämde vi oss för att fira med en god middag och vin på altanen, men vi är båda tröttare än efter en tung salstenta. Helt urvridna efter en anspänning vi inte ens visste om att vi hade. Vi gör en tidig myskväll istället, och flyttar firandet tills imorgon. Så får det bli. =D
Åh vad glad jag är för din skull!! Vilket lyckans besked. Underbart att få bekräftat det du haft på känn hela tiden. Orostankar har man ändå, fast att man vet man är frisk och så tänker förbli, men tack för att du delade med dig och bekräftade för mig lite att man känner på sig hur det är fatt. Ett märke som inte känns okej, sen att få det borttaget och känslan och övertygelsen efteråt att allt var borta. Jag litade inte riktigt till 100% på den känslan och inte du heller tror jag, men den stämde för oss båda. Nu tänker vi och känner ja jävlar i det hur friska vi är så ska vi nog hålla oss så :-) Tack för att du delade med dig av dina kloka, virriga och smått hysteriska tankar ;-) Kram till dig goa du! / Stella
SvaraRaderaHahaha, just precis. Kloka, virriga och smått hysteriska tankar är nog en mycket bra analys. ;)
RaderaJag ska självfallet hålla mig frisk framöver, och du med. Men vid det här laget har du förstås förstått att jag inte lämnar något åt slumpen. ;) Jag vill kämpa ännu hårdare för forskningen så att vi får ännu bättre förutsättningar om vi får det tillbaka. Och om vi inte får det tillbaka så kommer det ändå att gynna andra, våra nära och kära.
Kram och tack för allt stöd, goa Stella!