Provocerande oro

Jag har inte haft min cancerdiagnos länge alls, en dryg månad. Innan dess visste ett fåtal människor att jag gick och väntade på provsvaret, och det var jobbigt nog. Det var extra jobbigt att inte riktigt kunna ge utlopp för oron, och även om man givetvis inte ska ta ut något i förskott, är det ofrånkomligt att man börjar fundera i dessa banor när provsvaret dröjer. Vänner kom med glada tillrop och "löften" om att allt var ok. Min oro tonades ner. Jag kan ju nämna att oro inte alls försvinner genom att man tystar ner den och överröstar den med optimism. Den hörs bara inte. Men känns. 

Jag kommer ihåg vilken otrolig befrielse det var att läsa den bistra sanningen på ett cancerforum: "Har provsvaret dröjt så länge bör du vara beredd på ett negativt besked". Äntligen slapp jag argumentera för och försvara min oro! 

När jag väl satt där med provsvaret i min hand, rasade världen halvt samman. Men samtidigt kände jag nästan en seger över de människor som vägrat inse att risken för malignitet var överhängande. Istället för att vi tillsammans gick igenom den jobbiga perioden härdade jag ensam ut. För jo, vänner försvann ändå. Märket var ju redan bortopererat, så faran var ju över. 

Nästa kamp blev att hålla inne allt ältande, alla funderingar om framtiden, alla funderingar om prognoser och återfall. Trots att jag förvarnade om mina irrationella tankar blev folk trötta. De blev nästan provocerade. Jag var onödigt pessimistisk. Jag visste ju faktiskt inte om det fanns någon spridning ännu, så varför fundera på behandlingar och sjukhusvistelser? Och om jag gick och oroade mig för återfallsrisken så skulle livet bli outhärdligt. 

Tjao ... några dagar efter cancerbeskedet känns väl livet inte riktigt fullt så uthärdligt ändå, kan jag ju nämna ... 

"Många talar om att man det är viktigt att förhålla sig positiv till sin sjukdom, 

och ofta uppmanas man som patient av omgivningen att tänka positivt. 

Detta kan kännas mycket pressande när man försöker hantera 

sin situation och kanske både är orolig och ledsen."

- Melanomföreningen

Jag läste någonstans att många cancerpatienter redan är friskförklarade när det väl börjar gå upp för dem att de faktiskt har ... haft ... cancer. För omgivningen är det lätt att förhålla sig till detta - faran är över och ingen skada är skedd. Allt är som det alltid har varit, inget har förändrats. 

För den drabbade ser verkligheten lite annorlunda ut. Några ärr vittnar om några till synes mindre operationer, men i övrigt är utsidan intakt. Och det som inte syns finns ju, som vi alla vet, inte. 

Insidan då ... Ja, förutom smärta och eventuella komplikationer från de "mindre operationerna" så har en ny oro väckts; övriga hudkostymen. Har jag verkligen koll på alla andra födelsemärken? Funderingar går kring metastaser, primärtumörer och mikroskopisk spridning. Behandlingar, operationer, cellgifter och strålning. Botemedel, förebyggande och medicinering. Familjen, barnen, döden. Döden, mamman och maken. Rädsla, ångest och panik. Återfall, solskydd och hattar. Även om man inte "ska" fundera i dessa banor så gör man det. Inte ofta, men det händer. Och när det händer blir det jobbigt. Jag tänkte så, fast jag visste att jag skulle få ångest. Ologik.

Det finns något som kallas för omvänd psykologi. Ju mer omgivningen bagatelliserar ens diagnos, ens tankar och ens känslor, desto mer försvarar man dem. Ju mer man känner att de inte är accepterade, ju hårdare argumenterar man för dess existens. Och ju mer man argumenterar och försvarar ett fenomen, desto svårare är det att släppa och man nöter i det närmaste in argumenten istället. På samma sätt kan omvänd psykologi användas för att få den drabbade på egna positiva tankar. Genom att acceptera den drabbades tankar och känslor ger man denne en förståelse så det lättare går att sluta älta. 

Men, utöver detta, förändras man som människa. Man förändras med nya insikter, ny förståelse och nya erfarenheter. Man är inte densamme som innan. Kanske märks det väl, kanske inte alls. Men helt opåverkad kan ingen gå igenom en sån här grej, det har jag svårt att tänka mig. Tänk på det.