Datortomografi

Jag åkte in till 10 för att dricka kontrastvätska. Jag fick sätta mig i ett litet väntrum, och strax kom en sköterska och serverade mig ett glas kontrastvätska i en liten plastmugg. Bredvid mig ställde hon en plasttillbringare med en liter vätska, och en sked i för omrörning. Mycket fint och mysigt ... Hon lovade att det inte skulle smaka någonting. Det gjorde det inte, första glaset. Jag hade en timme på mig, och skulle dricka ungefär var tionde minut. Sånt glömmer man förstås, så det blir snarare dubbla glas var tjugonde minut. Då smakar det inte ingenting längre. Då smakar det. Och eftersmakar. Det sista glaset skull ejag spara till undersökningen. Tur det. Hade aldrig velat dricka det då.

Vid 11 kom en röntgensjuksköterska och tog med mig till undersökningsrummet. Jag bytte om till en vacker sjukhusskjorta igen. Börjar bli van dem nu. Sedan berättade han hur det skulle gå till. Jag glömde bort det genast, men hann uppfatta att det inte tar så lång tid i alla fall.

Jag fick först lägga mig med huvudet i en liten skål. Det kändes skönt. Ända tills han fällde upp den så jag fick "gamnacke", och spände ett band runt huvudet så jag skulle ligga still. Mycket obekvämt, men det tog ju inte så lång tid innan det var klart och han spände loss mig.

Jag åkte in och ut några gånger, och jag fick sätta mig upp och dricka det sista glaset kontrastvätska, som jag lydigt hade sparat. Det var armar uppåt sträck, och även det gick bra för den korta stunden. Sedan satte han en nål i armen, för han skulle spruta in kontrastvätska också. Britsen gled in i maskinen, och han förklarar att han ska till att spruta in kontrasten. Han berättar hur det kommer att kännas.

- Det kommer att kännas varmt i kroppen, att det kan komma en udda smak i munnen. En del upplever att det känns som om de kissar på sig, men det gör de inte.
- Så man gör inte det? frågar jag ängsligt, med en liter snabbt drucken kontrastvätska i åtanke ...
- Nej, det gör man inte, svarade han och log.

Plötsligt kände jag hur det spred sig en stark värme i kroppen och hur smaken nådde munnen. Den var inte otäck, hann jag tänka innan jag kände hur jag kissade på mig ...
- Jag kissade på mig! utbrast jag.
- Nej, det gjorde du inte, svarade han lugnt.

Men jag var inte övertygad. Jag v-i-s-s-t-e att jag hade gjort det, och knep och knep, förbannade mig själv över att jag uppenbarligen fuskat med knipövningarna sedan jag födde barn. Den sista tiden i maskinen var en pina, då jag försökte undvika att kissa på mig ytterligare.

Efter vad som kändes som en hel evighet rullade han äntligen ut mig och vi var klara. Jag satte mig upp och tittade genant ner på britsen. Den var alldeles ... torr? Jag fattade ingenting. Han hade förvisso förvarnat mig, men det var en så tydlig känsla att på riktigt faktiskt trodde att jag hade kissat på mig. Läbbigt.

Sedan var vi klara, och jag åkte hem.

Schkåll!

Finaste gåbortsskjortan! 

Jenny - Cancern, 1-0!

I bilen på vägen in till sjukhuset frågade Jonas om jag började bli nervös. Nervös? Jag? Jag blir ju aldrig nervös! Jag vet ju dessutom svaret. Jag vet ju att jag är frisk. Jag var lugn som den beryktade filbunken. 

Jag hade dock glömt var jag skulle ta vägen inne på sjukhuset, så efter lite irrande och frågande kom jag fram till att jag skulle till Hand- och plastikmottagningen. Inte avdelningen den här gången. De låg inte ens i närheten av varandra. Den största utmaningen på det där sjukhuset är verkligen i vilken reception man ska anmäla sig. Att hitta är inga problem, det är mycket bra skyltat. 

Läkaren kom och mötte oss i väntrummet, och sade när vi var på väg till behandlingsrummet att en kurator också var med. Då stannade mitt hjärta och jag blev alldeles tom. Kurator?! Varför skulle en kurator behöva vara med när provsvaret är positivt? Jag försökte trösta mig med att kuratorn säkert var med vid alla provsvar, att det var deras rutin, men jag blev inte ett dugg lugnare av den tanken. Alls. Ingen kurator var ju med när jag fick mitt cancerbesked från första början. (Jag fick heller inte telefonnumret till en, eller ens ett gott råd om att det faktiskt finns såna som stöd om man behöver. Dessutom fick jag ju det beskedet kl. 16.45 en fredag eftermiddag så kuratorskontakt var visst ändå inte att tänka på ... Men, det finns en viss skillnad i rutiner och patientbemötande jämfört med min vårdcentral, har jag märkt.)

Jag blev hur som helst alldeles skakis av kuratorns närvaro, och jag hängde inte riktigt med i vad som hände runt om mig, men vi presenterade oss för varandra och satte oss ner. Jag hade hjärtklappning och ont i magen. Jag kunde inte riktigt förstå hur det blev så här. Oddsen var ju på min sida, vad gick fel? Kuratorn satt där och log trevligt, och jag kände mig reserverad mot henne. Som om det var hennes fel, som om det hade blivit en annan utgång om hon inte hade varit med. Jag var helt yr och mådde illa, skakade som ett asplöv. Känslorna gick i topp och slog i taket så det nästan plingade, sedan fick jag tvinga ner dem för att kunna lyssna på vad läkaren sa. 

Så började han prata, tack och lov kom han fort till saken. 

- Jag har ju fått dina provsvar här, Jenny. Och jag kan bara gratulera dig, du har verkligen dragit vinstlotten!, sade han med ett stort leende. 

Jag tittade på kuratorn, hon log ännu bredare. Hon var alltså inte där för att ta hand om en trasig mig utan för att presentera sig ifall jag i efterhand skulle vilja ha kontakt med henne. Trevligt. Mycket trevlig rutin, måste jag säga. Känslorna gick i topp igen, och det nästan plingade - igen, och jag fick återigen tvinga ner dem. Den här gången för att inte bralla på mig av lycka! Jag kunde knappt tro det var sant! Jag visste det ju, jag liksom v-i-s-s-t-e ju, att allt var lugnt. Därför fick jag också en så enorm chock när jag fick för mig att beskedet var negativt för mig. 

Lennart fortsatte berätta om provsvaren, och jag lyssnade lättat. Efter ett tag var jag tvungen att backa händelserna lite, för jag hade inte riktigt hunnit hantera känslokurvan. Från kolugn till spridd cancer till helt frisk inom loppet av ett par minuter. Puh. Kroppen var inte med på tåget ... Jag avbröt honom lite och skakade av mig känslorna och försökte få igång andningen igen. Sedan fortsatte han. 

Han bekräftade att jag har en förhöjd risk för Malignt Melanom beroende på alla mina födelsemärken och det dysplastiska nevus det visade sig vara på magen, som de tog bort. Det andra märket var väldigt litet och därför tydligen lite svårt att bedöma, men snällt. I lymfkörtlarna fanns inga melanommetastaser och i den utvidgade excisionen inga melanomrester. Underbart. Underbart! UUNDERBAART!!

"Inga melanommetastaser har påvisats ..."

"Inte hållpunkt för dysplasi eller malignitet ..."

"... utan melanomrest ..."

Efter dessa goda nyheter bestämde vi oss för att fira med en god middag och vin på altanen, men vi är båda tröttare än efter en tung salstenta. Helt urvridna efter en anspänning vi inte ens visste om att vi hade. Vi gör en tidig myskväll istället, och flyttar firandet tills imorgon. Så får det bli. =D 

Dagen P som i provsvar

Idag är dagen jag ska få veta. Om jag är frisk. Eller om jag bara nästan är frisk. Jag borde förstås ha tagit reda på vad som händer i så fall, om jag är nästan-frisk alltså. Vad händer? Jag hoppas att läkaren har några bra förslag. Jag har själv inga förslag nämligen. Så långt har jag inte tänkt eftersom jag inte på riktigt trott att det skulle bli aktuellt.

Det är några timmar kvar. Jag tror jag fokuserar på att försöka fundera på vad jag vill ställa för frågor. Inte för att det snurrar så många funderingar i huvudet just nu, men det kommer förstås att göra det när jag har gått därifrån. Är det inte alltid så? Man sitter helt tom medan man pratar med läkaren, och när man går därifrån vaknar hjärnan till och man kommer på allsköns möjliga frågor ...

Framför allt vill jag förstås veta om det finns spridning, men det får jag ju veta. Men om det kan finnas liksom någon a-n-n-a-n  spridning. Någon annanstans än i lymfkörtlarna. Lever, lungor, huvud, var-som-helst? Går det?

Det återstår att se. Wish me luck!

Kvällen innan provsvaret

Jag är h-e-l-t lugn. 

Det är alltså provsvaret från den utvigade excisionen, två borttagna födelsemärken och tre borttagna lymfkörtlar jag väntar på. Att få veta att det inte finns några förrymda cancerceller någonstans. 

Jag har försökt att stressa upp mig genom att läsa om Malignt Melanom, om  det nationella vårdprogrammet, om återfallsstatistik, om andras livsöden, om andras metastaser, om andras kamper genom cytostatikabehandlingar ... Trots en del dyster läsning finns det en sak som skiner igenom, och det är min egen goda prognos eftersom märket var så pass litet. 

Hur jag än försöker förbereda mig för ett annat besked, så går det liksom inte. Och då slutar jag självfallet att förbereda mig. Där går ju gränsen för hur styv i korken man kan vara. Det är ju inte alltför långt till panik och ångest så det vore ju synnerligen korkat att tvinga in sig i ett sådant tillstånd så här mot kvällen. 

Imorgon vet vi. Då får jag det bekräftat att jag är frisk och kan lägga min energi på annat!  

Spontan medmänsklighet

Jag cyklade till affären för att posta ett vykort, gammalmodigt, huh? Mötte en tjej jag känner som kom i sin bil och vinkade. (Jag vinkade självfallet tillbaka, vill jag tillägga.) Plötsligt stannade hon bilen, studsade ut, ropade mitt namn och sprang tillbaka till mig. Hon hade bråttom, men ville ge mig en kram och önska mig lycka till! Sedan sprang hon tillbaka till bilen, hoppade i den och åkte vidare.

Jag hann knappt fatta vad som hände, men sedan log jag, rörd över impulsiviteten. Innan jag slog mig själv i pannan för jag insåg att jag svarat att "det kommer att behövas" när hon sa att hon skulle hålla tummarna för mitt provsvar imorgon. Hur tänkte jag där? Det behövs ju inte alls. Det är en snäll gest, tumhållningen, och jag uppskattar den mycket. Jag har till och med bett om den. Men behövs gör den faktiskt inte. Som om mitt provsvar skulle kunna vara annat än bra? Nope, prognosen är mycket god.

Provocerande oro

Jag har inte haft min cancerdiagnos länge alls, en dryg månad. Innan dess visste ett fåtal människor att jag gick och väntade på provsvaret, och det var jobbigt nog. Det var extra jobbigt att inte riktigt kunna ge utlopp för oron, och även om man givetvis inte ska ta ut något i förskott, är det ofrånkomligt att man börjar fundera i dessa banor när provsvaret dröjer. Vänner kom med glada tillrop och "löften" om att allt var ok. Min oro tonades ner. Jag kan ju nämna att oro inte alls försvinner genom att man tystar ner den och överröstar den med optimism. Den hörs bara inte. Men känns. 

Jag kommer ihåg vilken otrolig befrielse det var att läsa den bistra sanningen på ett cancerforum: "Har provsvaret dröjt så länge bör du vara beredd på ett negativt besked". Äntligen slapp jag argumentera för och försvara min oro! 

När jag väl satt där med provsvaret i min hand, rasade världen halvt samman. Men samtidigt kände jag nästan en seger över de människor som vägrat inse att risken för malignitet var överhängande. Istället för att vi tillsammans gick igenom den jobbiga perioden härdade jag ensam ut. För jo, vänner försvann ändå. Märket var ju redan bortopererat, så faran var ju över. 

Nästa kamp blev att hålla inne allt ältande, alla funderingar om framtiden, alla funderingar om prognoser och återfall. Trots att jag förvarnade om mina irrationella tankar blev folk trötta. De blev nästan provocerade. Jag var onödigt pessimistisk. Jag visste ju faktiskt inte om det fanns någon spridning ännu, så varför fundera på behandlingar och sjukhusvistelser? Och om jag gick och oroade mig för återfallsrisken så skulle livet bli outhärdligt. 

Tjao ... några dagar efter cancerbeskedet känns väl livet inte riktigt fullt så uthärdligt ändå, kan jag ju nämna ... 

"Många talar om att man det är viktigt att förhålla sig positiv till sin sjukdom, 

och ofta uppmanas man som patient av omgivningen att tänka positivt. 

Detta kan kännas mycket pressande när man försöker hantera 

sin situation och kanske både är orolig och ledsen."

- Melanomföreningen

Jag läste någonstans att många cancerpatienter redan är friskförklarade när det väl börjar gå upp för dem att de faktiskt har ... haft ... cancer. För omgivningen är det lätt att förhålla sig till detta - faran är över och ingen skada är skedd. Allt är som det alltid har varit, inget har förändrats. 

För den drabbade ser verkligheten lite annorlunda ut. Några ärr vittnar om några till synes mindre operationer, men i övrigt är utsidan intakt. Och det som inte syns finns ju, som vi alla vet, inte. 

Insidan då ... Ja, förutom smärta och eventuella komplikationer från de "mindre operationerna" så har en ny oro väckts; övriga hudkostymen. Har jag verkligen koll på alla andra födelsemärken? Funderingar går kring metastaser, primärtumörer och mikroskopisk spridning. Behandlingar, operationer, cellgifter och strålning. Botemedel, förebyggande och medicinering. Familjen, barnen, döden. Döden, mamman och maken. Rädsla, ångest och panik. Återfall, solskydd och hattar. Även om man inte "ska" fundera i dessa banor så gör man det. Inte ofta, men det händer. Och när det händer blir det jobbigt. Jag tänkte så, fast jag visste att jag skulle få ångest. Ologik.

Det finns något som kallas för omvänd psykologi. Ju mer omgivningen bagatelliserar ens diagnos, ens tankar och ens känslor, desto mer försvarar man dem. Ju mer man känner att de inte är accepterade, ju hårdare argumenterar man för dess existens. Och ju mer man argumenterar och försvarar ett fenomen, desto svårare är det att släppa och man nöter i det närmaste in argumenten istället. På samma sätt kan omvänd psykologi användas för att få den drabbade på egna positiva tankar. Genom att acceptera den drabbades tankar och känslor ger man denne en förståelse så det lättare går att sluta älta. 

Men, utöver detta, förändras man som människa. Man förändras med nya insikter, ny förståelse och nya erfarenheter. Man är inte densamme som innan. Kanske märks det väl, kanske inte alls. Men helt opåverkad kan ingen gå igenom en sån här grej, det har jag svårt att tänka mig. Tänk på det. 

Cancern som vattendelare

Jag tycker att man nu och då läser och hör om människor som klarar av livets svårigheter med hjälp av nära och kära. Det kan säkert ligga något i det, men det finns också människor som upplever det motsatta - att människor försvinner.

Många av mina vänner och bekanta känner ännu inte till min diagnos. Men många gör. Jag valde medvetet att inte berätta för vännerna exklusivt, utan de har fått veta samtidigt som kända och okända, via facebook. Att enbart berätta för de närmaste var aldrig aktuellt, det kanske finns bekanta som faktiskt bryr sig ännu mera, som gärna vill kliva in i mitt liv och ge sitt stöd, eller som kanske har egna erfarenheter som de vill dela med sig av. Då är inte jag den som tänker vara exkluderande. Alla får plats i mitt entourage. Det är dessutom rätt luftigt, faktiskt. 

Några bekanta har skrivit och hört av sig. Några nära och kära har hört av sig, och från några har det varit tystare än det brukar. Jag var beredd på det, och räknade med att människor måste få hantera min kris på det sätt som passar dem bäst. Och efter den tidsram som passar dem bäst. Och framför allt, hur och om de vill. Men det betyder ju inte att det inte är ledsamt utan dem. När det är tyst. När ingen skriver.

Jag hade aldrig tänkt tanken, men människor kan nog inte alltid hantera när det ljusa och soliga runt dem mulnar. Jag agerar inte alltid efter regelboken själv, men jag ryggar aldrig för obehagligheter. Att andra skulle göra det kunde jag därför inte ens drömma om. En av mina bekanta hörde av sig med stärkande ord, erbjudande om hjälp och sällskap. Mycket välkommet och uppskattat, men då fick jag också insikt. 

"För ett år sen hade jag garanterat gjort dina inlägg osynliga på FB, 

jag hade nog inte kunnat hantera det när det plötsligt drabbar en bekant" 

Människor tar avstånd, medvetet eller omedvetet, men är man utsatt för cancerns fysiska och mentala spratt orkar man inte alltid följa efter dem. Även om man behöver kontakten. Även om man vet att man kan och får. Man kanske bara behöver få vara svag en stund, till skillnad från övrig tid då stark är ens enda alternativ. Det handlar knappast om förtvivlan däremot, sånt vet jag att många bävar för. Rädsla över att möta en förkrossad medmänniska och osäkerhet över hur man bemöter gråt och ångest. Men, det är snarare så att man vill att allt bara ska snurra på. Lite mer som vanligt.

En stor grej tror jag handlar om att människor inte vill störa. Som om jag har en massa väldigt viktiga undersökningar dagarna i ända, som om vi ständigt har allvarliga familjeråd eller som om jag är så svårt sjuk att jag inte orkar med folks deltagande. Jag är ju inte död, och planerar att skjuta fram det i en sisådär femtio år, och ska jag vara ärlig så är vardagen efter ett cancerbesked ungefär lika inrutad som innan. 

Jag har resonerat kring detta med några "cancervänner", och det visade sig att de upplevt samma sak. Jag ställde frågan i ett forum: Hur har ni gjort för att inte känna er ensamma? Jag fick mycket respons.

"Folk vet kanske många gånger helt enkelt inte hur de ska bete sig/hantera 

'cancerämnet' och på det viset tycker de väl kanske då att, för att slippa

ta itu med sin rädsla för sjukdomen cancer, så drar de sig undan."

"Dom tycker att det är jag som ska ringa och hälsa på."

"När man är sjuk är det ganska ensamt pga att man inte orkar så mycket heller..."

"Då försvann vännerna. Nu däremot, 2,5 år senare, kommer de tillbaka o är 

som de va innan jag blev sjuk... O dessutom tror att jag är som förr."

"Fattar att vänner blir rädda (...), vem fn är inte rädd...!!"

"Jag känner mig lyckligt lottad. En av mina absolut bästa vänner har funnits där. 

Hon och hennes sambo hälsade på mig när jag precis hade genomgått operationen."

"Det är väl helt enkelt så, att vissa saker måste man själv genomgå 

för att verkligen förstå vad det handlar om.

Skulle bara lägga till det där ordspråket; I nöden prövas vännen."

"När jag återigen drabbades av flera cancerdiagnoser, och med vetskapen 

om att min levnadstid är mycket begränsad......då tystnade min telefon."

"Vad 17, jag är fortfarande jag, och kan fortfarande skratta 

och vara glad. Jag är inte farlig och cancer smittar inte."

Jag ser cancern som en möjlighet att urskilja vänner. "En vattendelare", som en av dem uttryckte det. Vissa nära vänner kanske visar sig egentligen tillhöra kanten, och vissa bekanta kanske kliver in i smeten och är de bästa vänner man kan ha. Jag har redan upplevt bådadera. De som halkat utåt kanske kommer tillbaka in i värmen när de mår bättre, men de som klivit in ska jag hålla hårt i! 

Håll er i bullen, bara! 

Mandarin - apelsin? Clementin?

Smärtan kommer och går verkligen. Vi snackar alltså axillen, under armen. Svullnaden sitter egentligen mer mot bröstbenet, fast fortfarande under armen ... Gör ont så in i bomben att spänna bröstmuskeln.
Största problemet är dock när svullnaden uppnår storleken av en medelstor apelsin. Nu? Eller är den bara liten, apelsinen, ännu? Kanske rentav mandarin? Passerat pingisboll i alla fall.

Pengar över efter midsommar?

Lägg dem gärna på Cancerfonden. Jag har fått så många virtuella vänner med cancer som jag vill hjälpa. Som jag vill att forskningen ska hjälpa. Som jag vill att Cancerfonden ska hjälpa forskarna att hjälpa.

Svullnaden och apelsinen

Efter operationen var jag i början öm, främst i såren men även innanför. Detta har successivt (men alldeles för sakta, frågar ni mig ...) blivit bättre, för att jag häromdagen skulle kunna gå och röra mig nästan som vanligt. Men, säg den glädje som varar för evigt ...

I förrgår upptäckte jag först att det var lite jobbigare än vanligt under armen, men kunde inte riktigt sätta fingret på vad. Kanske att det läkte och kliade. Kanske att förbandet släppt. Kanske att det fanns en svullnad, visade det sig sedan. Jag behövde i alla fall få det omlagt, igen. Så, jag ringde vårdcentralen. Det gick inte, som vanligt. Jag gick dit. Nästan med en klump i magen. De är trötta på mig ... 

Självfallet fanns det ingen tid. Om någon undrar, så betalar jag alltså 100 kronor per gång när jag ska lägga om, så det är inte så att jag spelar på deras goda vilja direkt. Och kunde jag, skulle jag självfallet hellre spara pengarna och göra det själv. Men efter mycket om och men så kom en sjuksköterska och kunde hjälpa mig.

Hon tittade lite, och kände lite på svullnaden också. Hon var bekymrad, men kunde inte säga vad det var, utan ville rådfråga en läkare. Hon ursäktade sig, sa att det bara var en kvar i tjänst så sent på eftermiddagen, och så gick hon iväg en lång stund. Jag hade ju precis sett "min" fantastiske läkare, så jag tänkte att det här går nog bra det ... Jag ville verkligen inte träffa honom, men jag tar ju hellre emot vård än inte, oavsett person, så ... 

Efter en lång stund kom hon tillbaka, själv. Han hade inte sett någon anledning att komma, utan gav henne instruktioner istället. Så länge det inte var rött, och jag inte hade feber, så var allt okej. Jag var inte orolig, bara nyfiken vad det var. 

Igår ringde jag post-op. ssk och fick veta att det troligen var lymfvätska som läcker. Det kan man tömma om svullnaden blir stor som en pingisboll, ungefär. Jag kände efter och konstaterade att det inte var så stort, och vi kom överens om att jag skulle ringa om det blev så. 

Senare på dagen kände jag att det växt, och ringde och berättade att svullnaderna nu var i storleksordningen prinskorv och babybel-ost. Då var det emellertid en annan sjuksköterska, och hon hävdade att jag skulle höra av mig om svullnaden blev i storlek av en apelsin. Inte en jättestor, utan en mittemellan. Inte jätteliten. Mandarinstorlek var okej.

Så, nu är jag så förvirrad att jag knappt kan fokusera på annat än hur stor en medelstor apelsin egentligen är. 

Knöligt och ont

Precis när operationssåren börjar läka och vara mindre ömma, börjar det uppstå andra komplikationer. Eller, det kanske inte ens är komplikationer, men jag har fått en stor öm knöl under varje operationssår. En i armhålan och en i ljumsken. De gör ont vid tryck, så när jag sitter ner smärtar det i ljumsken. Armen måste jag hålla ut från kroppen så inte den trycker mot knölen i armhålan, för så fort jag hänger ner armen gör det ont. Det gör ont att bara spänna (de enorma) musklerna också. Det värker upp i axeln och bak mot skuldrorna. Kunde ingen ha förvarnat om detta? Inatt blir det smärtstillande för första gången sedan operationen. =(

Börjar bli trött i armen ... 

Inget syns utanpå, speciellt inte omlagt.

Telefonförsäljarsamtal - solbränneprodukter

Dagsens telefonsamtal: solprodukter som ger mig en bättre och hållbarare solbränna. Fail. *asg*

Jösses så han malde på utifrån sitt manus, pojkvaskern ...
- Bla bla bla, eller hur Jenny? Bla bla bla bla ...

Jag hann inte få en syl i vädret förrän han hade rabblat personnumret, då jag lyckades klämma fram att jag redan kände till det ... Sedan fortsatte han att prata sig hes över dessa fantastiska kapslar som skulle ge mig en bättre solbränna. Ähum ... inte intresserad, jag solar inte. (För nej, just nu lockar inte sol alls.)

Han hängde inte med alls utan fortsatte bara berätta att jag ju givetvis var utomhus i solen ibland. Ähum, nej tack ... inte intresserad.

Till slut hann hans hjärta ifatt munlädret och han noterade att jag faktiskt nekat till detta fantaaaastiska erbjudande, och han frågade varför.
- För att jag inte solar.
- Men du är ju ute på stranden med kompisar ibland, och detta kan ge dig ett jättebra skydd mot solen!
- Men det ger mig ett bättre skydd inomhus.

Hade inte telefonförsäljaren tystnat när jag för andra gången tackade nej hade jag dragit hudcancerkortet. Moahaha. Det torde möjligen ha fått tyst på pratkvarnen ...

Ömma sår

Nu har det gått fem dagar sedan jag opererades, och store sonen undrade om jag fortfarande har ont. Barnen är mycket förstående för min smärta och visar stor empati. De till och med kommer ihåg att ta det lugnt runt mig så de inte kommer åt så det gör mer ont. Jag undrar för övrigt själv hur jag fortfarande kan ha ont efter fem dagar ...

Lymfkörtelsåren är nästan lika ömma när jag rör mig som efter operationen, fast när jag är still märker jag knappt av dem. Där skar de upp, plockade ut och sydde igen. Det saknas liksom ingenting utan huden räckte till.
De två födelsemärkena som togs märker jag inte av alls.
Hajattacksåret däremot, det som sitter på ryggen ... Aj. Det var ju den utökade excisionen där de karvade bort ytterligare några centimeter runt det redan borttagna melanomet. De gatt nog sträcka en smula för att få huden att räcka till för att sy, det är nog det som gör ont. Det känns värre och värre. Troligen kommer det att göra ont ända tills det läkt, och ju mer det läker ju mer stramar det? Möjligen är det så. Jag finner det rimligt.

Det ser ganska bra ut nu, och såren läker ihop som de ska. Tror jag. Jag har inte sett alla. Jag fick hjälp av en gullig vän igår att lägga om armhålan igår, och det såg fint ut. Och omläggningen är torr och fin. =) Allt går som det ska!

Inte vacker vy, men torrt och fint. Och ömt. 

Att inte kunna distansera sig längre

Jag, och säkert flera med mig, har nog försökt kategorisera mina reaktioner efter någon slags lista över kroppens försvarsmekanismer. Jag har ett vagt minne av psykologin på gymnasiet, där bland annat bortträngning och förnekelse ingick. När kommer sorgen och när kommer ilskan, egentligen?

Jag tror att jag är inne och svassar i alla samtidigt. Ena stunden stoppar jag huvudet i sanden och tror att det hemska försvinner då. För att en annan gång klara mig undan verkligheten genom att fokusera på praktiska detaljer. Jag lägger en del tid på att engagera mig i att samla in pengar, och kan på så vis intellektualisera tanken så den inte blir en jobbig känsla. Att även ge utlopp för tankarna i bloggen gör att jag slipper kännas vid dem. Då är det bara någons skrivna ord. 

Men framför allt håller jag distansen och förnekar. Det händer inte mig. Visst, själva MM:et råkade visst hända mig, men s-p-r-i-d-n-i-n-g händer inte mig. Jag har också lyckats undvika att tänka på barnen och cancern i samma tanke, liksom. Jag har separerat dem, för det är alldeles för smärtsamt att tänka på att jag en dag kan försvinna ifrån dem. De ska vara förskonade från cancer, både som sjuk och anhörig. De ska inte ens behöva ta reda på vad det är. Basta!

Därför blev det mycket smärtsamt och påtagligt att deras namn stod som givare i min insamling. Inte för att de själva vet om vad de egentligen skänkt pengar till, men plötsligt kunde jag inte separera dem åt. Plötsligt hade barnens fina namn liksom kontaminerats.av sjukdomen på något irrationellt vis. De var inte åtskilda, de fanns på samma sida. Jag ryser, men ibland måste man väl ta bort skygglapparna, så är det nog ...

Älskade prinsar, mamma kämpar för er skull! 

Cancerdagen i Almedalen

Aldrig har jag väl känt ett sådant behov av att bevista Almedalsveckan i Visby, som i år. De har något de kallar för Cancerdagen, där de tydligen ska diskutera just forskning och vilka partier som vill vill arbeta för helhetsansvaret för cancerpatienterna.

Tyvärr skulle man ju ha löst boendebiten för länge sedan, det är fullbokat överallt. Och åka över dagen var visst inte heller aktuellt, färjan tar ju evigheter. Vi får se om vi löser det, annars hoppas jag att någon är där och kan lyssna och redogöra för vad som sägs.

Cancerfonden: http://www.cancerfonden.se/sv/Om-Cancerfonden/Cancerdagen-i-Almedalen-2014/

Cancercentrum: http://www.cancercentrum.se/sv/Aktuellt/Cancerdagen-Almedalen-2014/

Almedalsveckan: http://www.almedalsveckan.info/event/view/22405

Komplettera "FUCK CANCER" med "SKÄNK EN PENG"!

Uttrycket "Fuck Cancer" har fått en enorm genomslagskraft måste jag säga. Många är de som köpt pärlade armband till förmån för Ung cancer och cancerforskningen. Toppen! Och många är de som nu och då skriver "FUCK CANCER" i sina egna och andras flöden i sociala medier. Jättebra, budskapet behöver spridas och människor behöver medvetandegöras. Cancer är ett jävla helvete rent ut sagt, ursäkta språket.

Men, det finns alltid ett "men" ... Att beklaga sig eller att dela hjärtan och etablerade uttryck hjälper inte tillräckligt långt. Det hjälper en att känna hopp, att få styrka, att orka kämpa och att känna stöd. Men det är inget man överlever cancer på. Det gör bara forskning. 

Jag vill uppmana alla att fortsätta dela dessa små tecken, men vill också be er att komplettera med en skänkt slant och länk till en insamling. En krona är bättre än ingen krona, och om många ids avvara en krona är vi snart uppe i det som kan göra skillnad för ett genombrott i forskningen. Ingen vet hur nära det är, så det är lika bra att kämpa vidare! 

Snälla, hjälp mig att sprida information, gilla mina sidor på facebook och twitter, sprid insamlingen, skänk pengar - hjälp mig att hjälpa Cancerfonden, att hjälpa forskarna, att hjälpa oss drabbade! 

Cancerojena-insamlingen hos Cancerfonden: http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/insamlingar/?collection=9103

Cancer-gemenskap

Som cancerpatient är det otroligt skönt att hitta likasinnade på olika sociala forum. Det gäller självfallet även andra sjukdomar, men det blir något alldeles speciellt när det är döden som liksom hänger över axeln och flåsar ...

I cancerforumen frodas hopp om botemedel, en aldrig sinande entusiasm över de senaste forskningsrönen. Förhoppningar om nya, fungerande läkemedel utan svåra biverkningar, och då är den synliga hårlösheten en av de mindre. Hur många har till exempel reflekterat över besvären som uppstår av att helt sakna hårbeklädnad på kroppen? Att näshår och ögonfransar faktiskt fyller en funktion? Människor kämpar också emot svår smärta, fysisk och mental, men har alltid ett värmande och hoppfullt ord över för sin nästa. Och kampen för överlevnad är påtaglig! Många når tyvärr aldrig dit, men alla kämpar för sina liv - och peppar varandra in i det sista!

Jag kan vittna om en stark kärlek bland dessa cancersjuka människor, och styrkor som andra bara kan drömma om. Styrkor av den kaliber bara en människa som lever med döden i hasorna, kan uppbringa. Jag gråter när jag läser om människor som skriver att de nu fått ett estimerat "slutdatum" av läkarna. De gråter däremot inte längre, de kämpar. För sig själv, och för oss andra. Trots sin egna dåliga prognos sprider de tro, hopp och kärlek omkring sig. Då och då möts vi av beskedet att en cancervän somnat in, och tråden av kondoleanser når inget slut. Det är en verklighet som man måste lära sig att förhålla sig till. Bistert.

Spela schack med döden? Från "Det sjunde inseglet"

Men allt är inte bistert. Dessa människor förmedlar också ett gediget lugn, en trygghet som gör att man kan slappna av. När man känner sig rädd, får man en virtuell hand att hålla i. När det känns som mörkast, tar de humorn till hjälp så man ser ljuset. När ilskan kommer, slår de näven i bordet. Och när man är ledsen får man gråta. Ingen är rädd för känslor. Skygglapparna är av.

Självfallet skulle jag göra vad som helst för att jag och dessa fantastiska människor slapp ha denna avskyvärda och lömska diagnos, och jag ska göra allt jag kan för att vi ska bli kvitt den. Men om det inte vore för denna hemska cancer skulle jag aldrig få lära känna dem i den här härliga gemenskapen, och jag skulle aldrig få lära mig vad kamp kan innebära.

Jag är noga med att inte förringa andra människors kamp, för alla kämpar. Alla har stunder av "det värsta de varit med om", och det går inte att relatera till "det värsta a-n-d-r-a har varit med om". Däremot ställer jag mig väldigt ödmjuk till mina cancervänner som är såna förebilder, och jag inser att mitt gnäll om hypotyreos, Vitiligo och HNPP står sig rätt slätt trots allt.

Datortomografi

Jag fick ett tips av en MM-vän, som hade gjort en datortomografi när hon fick sin MM-diagnos. Det har inte slagit mig, jag har levt i ruset av lycka över att de gjorde sentinel node och tog portvaktskörtlarna. Men, om det gäller liv så kan man inte luta sig tillbaka riktigt. Det finns alltid nya strider att utkämpa. Nya undersökningar att kräva. 

Någonstans måste jag ju börja dra i trådarna, men jag hade inte en aning om var. Vårdcentralen? Hudkliniken? Onkologen? Röntgen? VAR börjar man? Jag ringde till avdelningen där jag var inskriven och frågade efter Lennart. Just nu är Lennart min största ... enda till och med, trygghet. Han är plastikkirurg, men har gett ett större förtroende än läkarna på hud. Vårdcentralsläkarna tar jag inte med i jämförelsen ... Tyvärr var han inte där, och skulle tydligen inte komma åter på en vecka. Sjuksköterskan kunde inte ge något svar om när han förväntades dyka upp, men eftersom han har operation på tisdag så trodde hon han skulle komma då. Hon lade en lapp i hans fack att han skulle höra av sig till mig då. Jag nöjde mig med det. Först. Jag tyckte ju att jag gjort vad jag kunnat för att nå honom. Sedan kom jag på att jag nog inte hade det ... 

Jag hade ju hans mobilnummer. 

Det tog en lång tids vånda innan jag kom fram till vad jag skulle göra härnäst. Jag ville ju inte störa honom på mobilen, tänk om han var ledig? Men tänk om han var på sjukhuset fast på en annan avdelning. Då VAR han ju i tjänst och kunde prata med mig ... Men jag vill ju inte utnyttja hans godhet. Men jag vill ju inte dö. 

Jag ringde mobilen. Inget svar. 

Han ringde upp senare. Jag blev lite ställd, jag hade inte övat på argumenten. Jag började med sjukskrivningspapperen. Det stod att jag var student, nu är jag ju arbetssökande. Finns alltid någon på Försäkringskassan som hakar upp sig på sånt, tänker jag. Han skulle ändra. Sedan sa jag bara som jag tänkte, att jag ville göra en datortomografi (CT). Jag var beredd på att plocka fram argument, eller åtminstone ett svar på frågan "varför". Men den kom aldrig. Istället sa han bara lugnt att han tyckte det var en bra idé. Jag frågade lite om jämförelse mellan CT och magnetröntgen (MR) och han berättade. Synd att mitt minne är så kort, för jag minns inte vad han berättade. Dock tycktes CT vara tillräckligt. Han skulle fixa det imorgon. Det enda abret nu är att vi aldrig kom överens om VAD som skulle CT:as. Hoppas vi båda menar huvud och överkropp. =) I annat fall får det bli ett nytt telefonsamtal. Tyvärr Lennart, jag värdesätter mitt liv och tidiga vårdinsatser före din telefonro. 

Ny ångest - ny omladdning

Jag har precis varit hemma från sjukhuset i ett dygn. Jag hann känna mig lugn i ett dygn innan jag började fundera på ytterligare undersökningar. En vän tipsade om röntgen för att se eventuell spridning. Hon stod på sig och på så vis fann de spridning i hennes lever. Jag var lugn, men nu är jag inte det längre. Jag vill också bli röntgad. Men vem är bäst att vända sig till? Herrejösses, varje sekund är dyrbar, och jag som har så svårt med tidspress ... =/

Nå, jag får väl börja med att ringa Lennart. Underbaraste i världen, han vet nog hur och om jag bör gå vidare i alla fall. Vill inte störa honom egentligen, men inser att jag får lov att tänka på mig själv lite. Om det gäller mitt liv så får det gå först. Blir han störd av patienter får han hantera det problemet själv, så får det bli.

*****

Fast det var lätt, han var inte ens där ... Nu sitter jag och väger mitt liv mot hans fritid, ifall han är ledig och hemma. Det visst hon inte på avdelningen. Ska jag eller ska jag inte ringa till hans mobil? Den är privat, men han gav mig numret själv ... Jag vill inte störa. Men jag vill inte dö.

*****

Äh, han hade stängt av den. Smart. Då är problemet löst. Jag väntar till tisdag. =)

Ny om-omläggning

När jag vaknade efter en välbehövlig tolvtimmarssömn hade förbandet under armen knövlat ihop sig ordentligt. Vis av sjukvårdens trista kösystem skyndade jag mig att ringa för att få tag i någon idag, annars blir man satt att bli uppringd dagen efter ...

Efter en timme ringde Marie-Louise upp mig, och jag berättade mitt ärende. Jag fick komma på en gång och få det omlagt igen. Hon skickade även med mig två extra förband ifall det släpper igen. Smart! Jag gillar henne skarpt!

Läckage

Redan innan jag hade lämnat sjukhuset hade ljumsken börjat vätska, men ingen sa något om det så jag åkte hem. Jag hade inte haft några problem på sjukhuset, och inte heller ont. Först när jag var hemma insåg jag varför; jag hade liksom legat helt still i sjukhussängen. Uppe och gå och fungera som vanligt var en heelt annan sak ... 

Vi åt lite jordgubbar och jag bloggade lite, det gjorde för ont att röra sig så mycket. När jag klev upp från stolen var det fuktigt i ljumsken. Oj, vad jag svettades, tänkte jag och bytte kläder.

Det var drop-in-fika på dagis idag, så vi gick dit tillsammans. Men jag upptäckte snart att det hade läckt från ljumsken till byxan också. Fräscht ... Jag stack över till vårdcentralen, hundra meter bort. Enklare än att ringa och boka tid, tänkte jag. 

Kom dit och berättade för sekreteraren om min angelägenhet. Utskriven från sjukhuset under förmiddagen, och redan läckande operationssår. Fick till svar att det inte fanns någon som kunde hjälpa mig eftersom de var på möte till kl. 15. Jaha, möte.

Så, där stod jag med såret läckande ut genom byxan. Vajjert. Inte riktigt aktuellt att gå därifrån.  

Inte helt kul ... 

Hon erbjöd en tid 1,5 timme senare ... Vid det laget hade det nog svämmat över. Jag bad om något förband så jag åtminstone kunde lägga om provisoriskt. Hon meddelade att hon inte hade tillgång till sköterskornas utrustning, men lyckades leta reda på ett förband. Sedan lämnade hon mig och återgick till sitt jobb. Jorå tack, jag klarar mig ... väl ... då. 

Jag klabbade bara fast förbandet utanpå det gamla, men det läckte snart igenom även detta. Gick tillbaka till dagis och väntade in tiden. Jonas och Arvid ledsnade och gick hem.

Fick komma till distriktssköterskan Marie-Louise, jättebra att ha att göra med. Hon hade jobbat med Lennart på HPK till och med. =) Hon bytte ut tre av förbanden, och lät två sitta kvar för infektionsrisken. Det gick bra, det gjorde inte särskilt ont och det blev återigen tätt. Och så länge jag tar det lugnt så vätskar det inte så mycket och gör mindre ont. =) Kanske inte är helt utan orsak jag är sjukskriven, när jag tänker efter ...

Förtydligande av provsvar

Jag fick idag veta att anledningen till att provsvaret dröjt var att det vandrat runt i Sverige till olika patologer för second opinions och bedömningar. Grundligt må jag säga.

Jag fick också veta att mitt Melanom tyvärr då också uppgraderades från den lindrigare nivån T1a till T1b eftersom det fanns en mikroskopisk sårbildning och delningar. Vad det nu innebär. Därför gjordes också sentinel node och portvaktskörtlar togs. 

Att det fanns inflammation tyder på att kroppen i alla fall fattat att det var fara på färde och försökte åtgärda det. Duktiga immunförsvaret ... Lägg lite mindre kraft på egna organ så kanske du orkar ta hand om det som är viktigare att bekämpa än pigment och sköldkörtel.

Operationsdagen

Klockan ringde halv sex. TRÖTT! Det blev en sen kväll igår. Upp och köra morgontvagning. Desinfektionstvål, ren handduk, rena kläder ... Det är så varmt i sovrummet under sommaren, så efter en så svettig natt är dusch och rena kläder ett måste ändå. Packa ner surfplattan, bok och virkning. Necessär och telefonladdare. Ja, då var jag väl klar då. Farmor hade redan kommit när jag kom ner, hon satt på altan och väntade i morgonsolen.

Gomorron sjukhuset

Jag skulle skriva in mig till sju, skönt att Jonas ville och kunde vara med. Personalen var underbara!

Jonas "hemma hos mig"

Utsikt från 19:e våningen

Vi gick till väntrummet en stund, där tittade vi på min kallelse till sjukhuset och som barnen ritat så fint på. Sedan kom undersköterskan Ullis och sommarjobbaren Magdalena. Rara och snälla som såg till att jag installerades på rummet. Sjuksköterskan Karin måste ha varit den härligaste sjuksköterskan som gått i ett par gymnastikskor (härligt att foppatoffelmodet på sjukhuset är förbi). Hon var så himla glad och söt! Hon tog inskrivningssamtalet med hälsodeklarationen och det formella. Hon berättade lite enkelt om undersökningen jag skulle göra. 

Inskrivningssamtal med hälsodeklaration

Sentinel node handlar om att spruta in megabeckerell i fyra kvaddlar precis där det elaka födelsemärket satt. Det är ingen kontrastvätska, utan en radioaktiv isotop, men den fyller samma funktion i princip. Att kunna se något på röntgenbilder. Sedan ser man då var isotopen tar vägen i kroppen, till vilken lymfkörtel det rinner. Malignt Melanom sprider sig lätt till lymfkörtelsystemet, så det är ett sätt att se till vilka körtlar en eventuell spridning kan ha tagit sig. Första lymfkörteln som nås av isotopen kallas portvaktskörteln. Vid operation letar sedan läkaren igen körteln med en doppler och tar bort den och skickar på analys för att se om det finns mikroskopisk spridning. För säkerhets skull kan man spruta in färgämne också, och leta efter en blåfärgad körtel. Eller flera. 

Sedan var det dags att bege sig till röntgen. Ullis och Magdalena lotsade oss ner till plan 11 och Nukleärmedicin. 

Jag kommer tyvärr inte ihåg vad sköterskan på röntgen hette, men hon var jätterar och hjälpsam. Vilka fantastiska medarbetare det finns på det här stället!!! 

På väg in 

Jag fick byta om och sedan lägga mig på britsen. Sköterskan sprutade in de fyra kvaddlarna där Lennart märkt ut dem, och hon berättade pedagogiskt vad hon gjorde hela tiden. Underbart! Första sprutan gjorde lite ont, och speciellt spände det lite efteråt, men sedan blev det bättre och bättre. Efter det var det direkt dags för röntgen. Första passet var på mage i femton minuter. Det enda jag tänkte på var att jag inte låg skönt, men jag fick inte röra mig ... =/ Tydligen så syntes det inte så tydligt när isotopen "vandrade iväg" mot lymfan. Det fanns en monitor uppsatt för det. 

Jag får kvaddlarna

Så, in och gräddas i 15 minuter

Låg så himla obekvämt så försökte sova lite. Gick inte. 

Sedan fick jag ligga på rygg i fem minuter med armarna över huvudet. Det var jättejobbigt med tanke på min neurologiska sjukdom, men jag undslapp förlamning i alla fall. Under de fem minuterna togs fem bilder av lymfkörtlarna i armhålan. Förvånande nog visade det sig en svart prick, vilket innebar att det fanns en portvaktskörtel där. Läkarna har tidigare gissat att det var lymfan i ljumskarna som skulle bli portvakt, men detta var inget konstigt heller. Märket satt ju liksom lite mittemellan ljumske och armhåla.

Jonas tittar till mig så inte armarna lamar till sig

Höger armhålelymfa. 

Enligt Lennart låg den bakom en annan körtel, invid bröstbenet. 

Lite utmaning skulle han ju ha ... 

Sedan fem minuter att ta fem bilder av ljumskarna och de lymfkörtlarna. Där visade det sig också en prick. Så jag hade alltså två portvakter. Tryggt med extrabevakning. ;)

Efter det fick vi rast i 45 minuter uppe på avdelningen igen. Den som inte var fastande fick sig en kopp kaffe ... Och vips var det dags att åka ner till nukleären igen för en ny omgång bilder. Den här gången var det tio minuter med armarna i vädret, men det hade inte gått så bra, så Jonas var gullig och höll i ena armen åt mig. Det tillkom inga fler prickar under armarna, men det uppenbarade sig ytterligare en körtel i ljumsken, om än svagt. Varför hålla sig till förväntningarna när man kan utmärka sig. Varför bara en när man kan ta tre?

Jag fick med mig bilderna upp till avdelningen igen, tackade den fantastiska sköterskan för all hjälp och gick upp med bilderna. Jag gav dem till personalen, och bytte om inför operation. Ytterst vackra och passande underbyxor och operationsskjorta. Vajjert verkligen ... Inte. Jag fick också lite läkemedel inför operationen; smärtstillande, morfin samt mot illamående. Så kom Lennart och förklarade lite om röntgenbilderna och hur man kunde se att isotopen vandrade mot lymfkörtlarna. Han berättade att han skulle ta bort alla tre körtlarna, och att det inte betydde någonting att tre hade visat sig i jämförelse med en. Det har ingenting med cancern eller prognosen att göra. 

Lennart informerar lite om operationen

Isotopen syns tydligt vid insticksstället på ryggen. 

Man ser svagt hur den sprider sig.

Portvaktskörteln i armhålan syns tydligt. 

I lymfan syns den ena tydligt och den andra mindre tydligt. 

Men båda skulle bort eftersom det tydligen 

gick en "direktlinje" från cancerstället och dit. 

Sedan var det dags för operation. Klockan var cirka 11.30. Ullis och Magdalena skjutsade mig i sängen ner till operation på plan 12. Där träffade vi personalen, och tyvärr minns jag inte namnet på dem heller. Mer än narkossköterskan Verde (?). Hon var så ödmjuk och varm, och hennes ögon utstrålade så mycket av denna värme att jag helt glömde bort att oroa mig. Har ni upplevt att man bara börjar gilla visa personer så himla mycket utan att ens känna dem? Kanske särskilt i såna här situationer där man är lite nervös och beroende av hjälp. Men, vilken underbar och vacker kvinna!

Operation syd

Micket snigg

Jonas skyddsklädd - snygg även då

Vi fick vänta lite utanför operation. Jag var aldrig nervös, allt händer hela tiden så jag har inte hunnit fundera. Skönt, underbart skönt! Jag har fokuserat på undersökningen istället för mig själv. Jag kände att morfinet började verka här. Lite fnittrigare men det stämmer ju å andra sidan överens med min krishantering; ju mer oro - ju mer skratt. Här fick inte Jonas följa med längre, så han pussade mig hejdå. Så rullade de iväg mig till operation. Jag passade på att stanna och kissa under tiden, men de var lite oroliga med tanke på morfinet. Med all rätta, jag var yr och vinglig, men det gick bra.

Jag lade mig på operationsbritsen, och de satte en nål i handen Jag kände att det började rinna något, men valde att inte kolla. Jag såg sedan när jag vaknat att jag hade lite blodrester mellan fingrarna, så det gick nog inte helt enligt skolboken. ;P De ställde de vanliga frågorna om personnummer och sånt, och narkosläkaren Marianne bad mig specificera vad de skulle göra. Jag berättade var alla markeringar som Lennart gjort satt, och vad som skulle göras vid varje. Hon ville kolla så jag var klar i knoppen. Varför vet jag inte riktigt ... Jag skulle ju ändå sövas, liksom. 

Så fick jag lägga mig på vänster sida så de skulle kunna utföra alla ingrepp på högersidan. Sedan gav de mig syrgas och jag kände hur något kallt kom in i handen. Jag blev så yr och snurrig att jag nästan fick panik. Sedan blev allt svart. Kanske. Jag vet inte. Jag somnade visst.

Och vaknade. Marianne hade lovat att väcka mig. -Det ingår, sade hon med lättsam ton =) 

Man är helt groggy när man blir väckt, men ganska snart så piggnade jag till. Förvånansvärt fort faktiskt. Jag låg och tittade mig omkring ett tag, och sedan var jag tvungen att ge mig till känna. Jag var så kissnödig. Eftersom jag hade dropp berättade jag för sköterskan Stanley att jag skulle gå och kissa, så han började göra i ordning sängen för avfärd. Jag protesterade och sa att jag givetvis skulle gå den korta biten, herrejösses så överarbetat att skjutsa mig dit. Han bara flinade och sa: - Jasså det ska du? 

Det skulle jag tydligen inte. Fast jag HADE klarat det ...

Droppet

När jag kom ut från muggen hade Lennart sökt upp oss, och han berättade att allt gått bra. Vad han sa mer minns jag inte, men han såg som vanligt go' och glad ut, så han var nog nöjd. Då var jag också nöjd. Stanley skjutsade tillbaka mig till mitt lilla bås. Sköterskeexpeditionen på uppvaket låg i mitten, och patienterna låg som tårtbitar. Smart, bra översikt över oss. Efter en stund ville jag åka upp till avdelningen, och de behövde min tårtbit till någon annan patient, så det passade bra. Även här erbjöd jag mig att gå upp själv, och ta med mig sängen så de skulle slippa hämta mig, men de tyckte inte det var en bra idé. Jag kände mig makalöst pigg!

Precis uppkommen till avdelningen. Makalöst pigg, ja ... 

Jonas smet iväg och åt lunch när jag sov

Väl uppe på avdelningen var klockan kanske 16.45. Jag skrev till Jonas, men han hade fått veta av en sköterska att jag inte skulle komma tillbaka förrän till kvällen, så han åkte hem till barnen. Sköterskan kunde ju inte veta vilken piggelin jag var. =) Jag väntade hungrigt in maten, efter en dags fasta ser man mycket fram emot middagen. =P Och så kom den grekiska sallad jag på morgonen tyckte verkade vara en lämplig middag. Efter en dags fasta. Hur tänkte du, spånhuvud? Hur mätt blir man av en sallad, egentligen? Haha. Nåja, jag skulle inte svälta ihjäl. Det var oliver (som jag pillade bort, har inte lärt mig äta såna trots ihärdiga försök förra sommaren) och (fejk)fetaost för en hel armé.

Mättande? Nja ... 

Dumma lök, jag ville äta dig. Och inte kan jag nå ner till dig heller ... 

Jag var fortfarande makalöst pigg. Tur jag tog med datorn så jag kunde börja blogga om mina händelserika dagar. En fantastisk sjuksköterska vid namn Kajsa kom och tittade till mig ibland men jag behövde ingen smärtlindring. Hon såg ut som Petra Mede, mycket go' och glad. Tänk vilka underbara människor jag fått träffa de två senaste dagarna! <3 Undersköterskan Malin kom in och surrade lite också, hon avslutar snart sina sjuksköterskestudier, så jag önskade henne lycka till!

Bloggande

Bloggande

Kvällssol från våning 19

Resten av kvällen tillbringade jag svettandes, otroligt varmt ute tydligen, och med datorn i knät. Bloggar för fullt. Klockan är nu 00.10 och jag tror jag ska koppla ner. Fortfarande speedad efter en händelserik, spännande och rolig dag. Imorgon kommer Jonas tidigt. Jag längtar efter honom, hann inte fokusera så mycket på honom idag som jag hade velat. Det blev ingen lugn och stillsam dag tillsammans, med tid till eftertanke och reflektion. Det blev en händelserik och faktiskt riktigt rolig dag! Hoppas provsvaren är lika roliga! Jag bad om allergimedicin för att få ro att sova (men den hjälpte inte). Ska ta den nu. Efter jag gjort min raggardusch och borstat bissingarna. Go'natt. Håll tummarna för allt.

Operationsdagen

Klockan ringde halv sex. TRÖTT! Det blev ju förstås en sen kväll igår. Upp och köra morgontvagning. Desinfektionstvål, ren handduk, rena kläder ... Det är så varmt i sovrummet under sommaren, så efter en så svettig natt är dusch och rena kläder ett måste ändå. Packa ner surfplattan, bok och virkning. Necessär och telefonladdare. Ja, då var jag väl klar då. Farmor hade redan kommit när jag kom ner, hon satt på altan och väntade i morgonsolen.

Gomorron sjukhuset

Vi hade bestämt träff med David och Annso kvart i sju, så jag skulle hinna skriva in mig till sju. Det hann jag inte. Det tar tid att filma. Omtagning, och dubbeltagning. "Mygga på" och stök med ljud. Med en ljudtekniker och två filmare går det smidigare, nu fick David fixa allt. Dels filma på avstånd, och sedan omtagning för att filma på nära håll. Huvva.

Efter mycket om och men kom vi upp till avdelningen. Där var personalen otroligt hjälpsamma, men vissa hade de det lite jobbigt med kameran. Annso gick in först och förvarnade att vi kom, så de var beredda. Jag förstår dem. Jag skulle ha känt likadant. Att vara med själv som jag är, då släpper man det där och låter det bli som det blir. Jag tycker det är rätt roligt. Lite krydda i en i övrigt trist miljö. De är ju så härliga, och skönt att Jonas är med. <3

Jonas "hemma hos mig"

Utsikt från 19:e våningen

Vi gick till väntrummet en stund, där filmade vi lite när vi väntade och att och tittade på min kallelse till sjukhuset och som barnen ritat så fint på. Sedan kom undersköterskan Ullis och en sommarjobbare Magdalena. Rara och snälla som såg till att jag installerades på rummet. Sjuksköterskan Karin måste ha varit den härligaste sjuksköterskan som gått i ett par gymnastikskor (härligt att foppatoffelmodet på sjukhuset är förbi). Hon var så himla glad och söt! Hon tog inskrivningssamtalet med hälsodeklarationen och det formella, och då var inte kameran med (kors i taket). Hon berättade lite enkelt om undersökningen jag skulle göra, och det ville Annso få med på film. Underbart! Den goa varelsen måste visas upp för världen.

Inskrivningssamtal med hälsodeklaration

Sentinel node handlar om att spruta in megabeckerell i fyra kvaddlar precis där det elaka födelsemärket satt. Det är ingen kontrastvätska, utan en radioaktiv isotop, men den fyller samma funktion i princip. Att kunna se något på röntgenbilder. Sedan ser man då var isotopen tar vägen i kroppen till vilken lymfkörtel det rinner. Malignt Melanom sprider sig lätt till lymfkörtelsystemet, så det är ett sätt att se till vilka körtlar en eventuell spridning kan ha tagit sig. Första lymfkörteln som nås av isotopen kallas portvaktskörteln. Vid operation letar sedan läkaren igen körteln med en doppler och tar bort den och skickar på analys för att se om det finns mikroskopisk spridning. För säkerhets skull kan man spruta in färgämne också, och leta efter en blåfärgad körtel. Eller flera. 

Så mera stök med "myggning" och liknande, och sedan var det dags att bege sig till röntgen. Ullis och Magdalena lotsade oss ner till plan 11 och Nukleärmedicin (eller vad det stod på skylten). Och där var det som vanligt dags att film oss högt och lågt när vi gick in på avdelningen. Annso gick in först och kollade så det var okej med dem att kameran hängde med, och det var det. De hade fått information om detta dagen innan. Dessutom hade de ju vanan inne sedan serien "Sjukhuset" spelades in.

Annso pratar med sköterskan på röntgen

Precis när vi hade gått in på avdelningen hörde vi en duns, och när vi tittade ut hade kameran drivit i golvet med stativ och allt. =/ Det var tydligen ovanligt att den gjorde det, för stativet är så pass stadigt (fråga David och Annso som kånkar runt på det), men nu blev det väl något knas med jämvikten i och med det stora objektivet ("gluggen"), eller något. Jag vet inte men det blev lite kris. David försökte  febrilt få ihop kameran igen, för några delar hade lossnat. Annso stod mest och funderade över hur de kunde lösa filmningen eftersom delen som lossnat (och inte gick att få dit igen, både David och Jonas kämpade) tydligen var vital för strömförsörjningen. Jag var mest bekymrad över kameran och tyckte vansinnigt synd om David. =( Typiskt mig. Som tur var fick jag veta att det inte var hans privata kamera i alla fall. Det är ju tillräckligt jobbigt att som fotograf låna eller hyra utrustning sm man sedan pajar ... Tur i oturen så var det Meters egna kamera, så deras verkstad skulle visst kunna laga.

Med hjälpsam personal lyckades de tejpa ihop kameran, och då fungerade den. Klart kameran ska ha plåster när den hamnat på sjukhus ... Jag kommer tyvärr inte ihåg vad sköterskan på röntgen hette, men hon var jätterar och hjälpsam. Vilka fantastiska medarbetare det finns på det här stället!!! Hon var så tålmodig och väntade på att kameran skulle bli omplåstrad, och halva avdelningen engagerade sig i att skaffa fram stark tejp.

Inväntar kameran så jag kan gå in till röntgen

Jag fick byta om och sedan lägga mig på britsen. David flöt runt i rummet och filmade från alla vinklar och vrår tror jag. Tur jag inte vet exakt HUR nära eller VILKA vinklar ... Sköterskan sprutade in de fyra kvaddlarna där Lennart märkt ut dem, och hon berättade pedagogiskt vad hon gjorde hela tiden. Underbart! Första sprutan gjorde lite ont, och speciellt spände det lite efteråt, men sedan blev det bättre och bättre. Efter det var det direkt dags för röntgen. Första passet var på mage i femton minuter. Det enda jag tänkte på var att jag inte låg skönt, men jag fick inte röra mig ... =/ Tydligen så syntes det inte så tydligt när isotopen "vandrade iväg" mot lymfan. 

Den inte helt breda britsen

Jag får kvaddlarna

David filmar när jag får kvaddlarna

Så, in och gräddas i 15 minuter

Låg så himla obekvämt så försökte sova lite. Gick inte. 

Sedan fick jag ligga på rygg i fem minuter med armarna över huvudet. Det var jättejobbigt med tanke på min neurologiska sjukdom, men jag undslapp tillfällig förlamning i alla fall.  Under de fem minuterna togs fem bilder av lymfkörtlarna under armarna. De kallade det appilärer, tror jag. Förvånande nog visade det sig en svart prick, vilket innebar att det fanns en portvaktskörtel där. Läkarna har tidigare gissat att det var lymfan i ljumskarna som skulle bli portvakt, men detta var inget konstigt heller. Märket satt ju liksom lite mittemellan ljumske och armhåla. 

Jonas tittar till mig så inte armarna lamar till sig

Höger armhålelymfa. Enligt Lennart låg den bakom en annan körtel invid bröstbenet,
lite utmaning skulle han allt få ... 

Sedan fem minuter att ta fem bilder av ljumskarna och de lymfkörtlarna. Där visade det sig också en prick. Så jag hade alltså två portvakter. Tryggt med extrabevakning. ;)

Efter det fick vi rast i 45 minuter uppe på avdelningen igen. De som inte var fastande fick sig en kopp kaffe ... Och vips var det dags att åka ner till nukleären igen för en ny omgång bilder. Den här gången var det tio minuter med armarna i vädret, men det hade inte gått så Jonas var gullig och höll i armen åt mig. Det tillkom inga fler prickar under armarna, men det uppenbarade sig ytterligare en körtel  lymfan, om än svagt. Varför hålla sig till förväntningarna när man kan utmärka sig. Varför bara en när man kan ta tre?

Jag fick med mig bilderna upp till avdelningen igen, tackade den fantastiska sköterskan för all hjälp och gick upp med bilderna. Jag gav dem till personalen, och bytte om inför operation. Ytterst vacker och passande underbyxor och operationsskjorta. Inte. Jag fick också lite läkemedel inför operationen, smärtstillande, morfin och mot illamående. Så kom Lennart och förklarade lite om röntgenbilderna och hur man kunde se att isotopen vandrade mot lymfkörtlarna. Han berättade att han skulle ta bort alla tre körtlarna, och att det inte betydde någonting att tre hade visat sig i jämförelse med en. Det har ingenting med cancern eller prognosen att göra. Här filmade de förstås när jag satt i mitt sjukhusmode. Vajjert verkligen ...

Lennart informerar lite om operationen

Isotopen syns tydligt vid insticksstället på ryggen. 

Man ser svagt hur den sprider sig.

Portvaktskörteln i armhålan syns tydligt. 

I lymfan syns den ena tydligt och den andra mindre tydligt. 

Men båda skulle bort eftersom det tydligen 

gick en "direktlinje" från cancerstället och dit. 

Sedan gjorde vi en kort intervju i ett behandlingsrum innan det var dags för operation. Klockan var cirka 11.30. Jag är inte obekväm framför kameran, men det känns inte helt naturligt heller. Speciellt inte osminkad och i denna fashionabla klädsel ... David filmade mig i sängen på väg ner till operation på plan 12, stelt. Där träffade vi personalen, och tyvärr minns jag inte namnet på dem heller. Mer än narkossköterskan Verde (?). Hon var så ödmjuk och varm, och hennes ögon utstrålade så mycket av denna värme att jag helt glömde bort att oroa mig. Har ni upplevt att man bara börjar gilla visa personer så himla mycket utan att ens känna dem? Kanske särskilt i såna här situationer där man är lite nervös och beroende av hjälp. Men, vilken underbar och vacker kvinna!

Operation syd

Micket snigg

Jonas skyddsklädd - snigg

Vi blev tilldelade ett litet rum vid sidan av övriga patienter så de skulle slippa oroa sig över att komma i bild. Jag var aldrig nervös, allt händer hela tiden så jag har inte hunnit fundera. Skönt, underbart skönt! Jag har fokuerat på Annso, David och Jonas istället för mig själv. Jag kände att morfinet började verka där. Lite fnittrigare men det stämmer ju å andra sidan överens med min kishantering  ju mer oro - ju mer skratt. Här fick inte Jonas följa med längre, så han pussade mig hejdå. Så rullade de iväg mig till operation. Jag passade på att kissa under tiden men de var lite oroliga med tanke på morfinet. Med all rätta, jag var yr och vinglig, men det gick bra.

Jag lade mig på operationsbritsen, och de satte en nål i handen Jag kände att det började rinna något, men valde att inte kolla. Jag såg sedan när jag vaknat att jag hade lite blodrester mllan fingrarna, så det gick nog inte helt enligt skolboken. ;P De ställde de vanliga frågorna om personnummer och sånt, och narkosäkaren Marianne bad mig specificera vad de skulle göra. Jag berättade var alla markeringar som lennart gjort satt satt och vad som skulle göras vid varje. Hon ville kolla så jag var klar i knoppen. Varför vet jag inte riktigt ... Jag skulle ju ändå sövas, liksom. Jag skyndade mig att ta avsked av Annso och David, de skulle inte vara kvar när jag vaknade. skönt. Och trist. Det händer saker runt Annso. =)

Så fick jag lägga mig på sida så de skulle kunna utföra alla inrepp på högersidan. Sedan gav de mig syrgas och jag kände hur något kallt kom in i handen. Jag bev så yr och snurrig att jag nästan fick panik, och allt detta med kameran i plytet. Representativt. Verkligen. Sedan bev allt svart. Kanske. Jag vet inte. Jag somnade visst.

Och vaknade. Marianne lovde att väcka mig. -Det ingår, sade hon med lättsam ton =) 

Man är helt groggy när man blir väckt, men ganska snart så piggnade jag till. Förvånansvärt fort faktiskt. Jag låg och tittade mig omkring ett tag, och sedan var jag tvungen att ge mig till känna. Jag var så kissnödig. Eftersom jag hade dropp berättade jag för sköterskan Stanley att jag skulle gå och kisa, så han började göra i ordning sängen för avfärd. Jag protesterade och sa att jag givetvis skulle gå den korta biten, herrejösses så överarbetat att skjutsa mig dit. Han bara flinade och sa: - Jasså det ska du? 

Det skulle jag tydligen inte. Fast jag HADE klarat det ...

Droppet

När jag kom ut från muggen hade Lennart sökt upp oss, och han berättade att allt gått bra. Vad han sa mer minns jag inte, men han såg som vanligt go och glad ut, så han var nog nöjd. Då är jag också nöjd. Stanley skjutsade tillbaka mig till mitt lilla bås. Sköterskeexpeditionen på uppvaket låg i mitten, och patienterna låg som tårtbitar. Smart, bra översikt över oss. Efter en stund ville jag åka upp till avdelningen, och de behövde min tårtbit til någon annan patint, så det passade bra. Även här erbjöd jag mig att gå upp själv, och ta med mig sängen så de skulle slippa hämta mig, men de tyckte inte det var en bra idé. Jag kände mig makalöst pigg!

Precis uppkommen till avdelningen. Makalöst pigg, ja ... 

Jonas smet iväg och åt lunch när jag sov

Väl uppe på avdelningen var klockan kanske 16.45. Jag skrev till Jonas, men han hade fått veta av en sköterska att jag inte skulle komma tillbaka förrän till kvällen, så han åkte hem till barnen. Sköterskan kunde ju inte veta vilken piggelin jag var. =) Jag väntade hungrigt in maten, efter en dags fasta ser man mycket fram emot middagen. =) Och så kom den grekiska sallad jag på morgonen tyckte verkade vara en lämplig middag. efter en dag fasta. Hur tänkte du, spånhuvud? Hur mätt blir man av en sallad, egentligen? Haha. Nåja, jag skulle inte svält ihjäl. Det var oliver (som jag pillade bort, har inte lärt mig äta såna trots ihärdiga försök förra sommaren) och (fejk)fetaost för en hel armé.

Mättande? Nja ... 

Dumma lök, jag ville äta dig. Och inte kan jag nå ner till dig heller ... 

Jag var fortfarande makalöst pigg. En fantastisk sjuksköterska vid namn Kajsa kom och tittade till mig ibland men jag behövde ingen smärtlindring. Hon såg ut som Petra Mede, myket go och glad. Tänk vilka underbara människor jag fått träffa de två senaste dagarna! <3 Undersköterskan Malin kom in och surrade lite också, hon avslutar snart sina sjuksköterskestudier, så jag önskade henne lycka till!

Bloggande

Bloggande

Kvällssol från våning 19

Resten av kvällen tillbringade jag svettandes, otroligt varmt ute tydligen, och med datorn i knät. Bloggar för fullt. Klockan är nu 00.10 och jag tror jag ska koppla ner. Fortfarande speedad efter en händelserik, spännande och rolig dag. Imorgon kommer Jonas tidigt. Jag längtar efter honom, han inte fokusera så mycket på honom idag sm jag hade velat. Det blev ingen lugn och stillsam dag tillsammans, med tid till eftertanke och reflektion. Det blev en händelserik och faktiskt riktigt rolig dag! Hoppas provsvaren är lika roliga! Jag bad om allergimedicin för att få ro att sova (men den hjälpte inte). Ska ta den nu. Efter jag gjort min raggardusch och borstat bissingarna. Gonatt. Håll tummarna för allt.