Slut vila

Sedan jag fick provsvaret den 16:e maj har det rullat på i ett, känns det som. Jag har tillbringat timmar och nätter med att läsa på om malignt melanom, om individuella skillnader, om spridning, om behandling av metastaser och om operationer och undersökningar. Jag har haft en fantastisk läkare på HPK som verkligen velat mitt individuella bästa, men så länge det är en människa jag har att göra med måste jag väga in en viss felprocent med anledning av den berömda "mänskliga faktorn". Hittills har den inte behövts, tack och lov. 

Så fort jag genomgått en operation, en undersökning eller fått ett provsvar har jag andats ut en stund innan jag åter börjat se över mina alternativ och vilka steg som eventuellt kan komma härnäst. Jag hanterar det bra, jag gör det. Det är en stor del av min bearbetningsprocess, tror jag, och det har räddat mig från att flippa ur. Men, det är också påfrestande att aldrig på riktigt kunna andas ut. Någonsin. Smaka på det. Att aldrig n-å-g-o-n-s-i-n kunna andas ut, luta sig tillbaka och se fram emot en ålderdom med sin livskamrat. Att alltid behöva vara på tårna, att alltid vara på sin vakt och med hökblick studera varenda liten prick på kroppen. För att inte tala om barnens små kroppar. =/ Och ångesten över att vistas i solen, tänk om just den stunden var avgörande för ännu ett MM.

Jag upptäckte mitt märke i sista stund. Hade det växt 0,2 millimeter (!) till hade min prognos försämrats. Chansen att överleva i tio år hade minskat till cirka 85 %. Jag har tittat på bilder från slutet av förra sommaren. Då fanns inte tillstymmelse till prick. Alltså växte mitt MM på mindre än ett halvår till gränslandet för försämrad prognos. Betänk att detta är riktlinjer, självfallet finns det tunnare MM som sprider sig och tjockare som inte gör det. Men, mitt växte alltså ganska fort, och det var dessutom celldelningsaktivitet i melanomet när det upptäcktes. En del MM tas ju om hand ju av kroppens immunförsvar, och har ingen aktivitet längre. Givetvis tas även de bort, men de är inte växande längre. 

Jag fick ringa flera samtal och verkligen propsa på att få komma till Hud och göra en full undersökning av hela mig; "hudkostymen" inkl. hårbotten. Jag sparade inte på krutet, utan förstärkte mitt propsande med remiss från vårdcentral PLUS argumentet en annalkande operation; "HPK-läkaren måste ju veta om det finns fler märken som behöver tas bort samtidigt!"Vem har sagt att det ska vara lätt? De hade tänkt kalla mig om tre till sex månader. Eftersom jag fick göra undersökningen då, ska jag dit igen nu om sex månader. 

Sex månader. Ni fattar. Vad som kan hinna hända på sex månader. Precis, jag får ett MM som jag själv inte riktigt kan ha koll på, ex. hårbotten, det växer i sex månader och vips - cancer med spridning. Cancer med spridning har en ännu sämre prognos, förstås. Svårt att bli av med, speciellt om den metastaserar sig.

Så, nu är det bara att propsa på att få tremånaderskontroller åtminstone. Det är rent elakt att lägga ansvaret på patienten, och det hälsade jag sjuksköterskan jag pratade med. Jag har, åtminstone haft, dysplastiska nevus, det som enligt vissa källor är förstadium till MM. Jag har många märken som kan vara potentiella MM på grund av färg och form. Och då ska jag själv, utan dermatoskop (ett förstoringsglas med lampa som läkare använder för att studera huden och märkena), ha koll på dem. 

Puh. Man mår faktiskt illa av ångest när man måste tänka på allt det här. Och slutar man tänka så kan man dö. Snälla människor, gör vad ni kan för att undvika den här situationen! Det är inte "bara att operera bort märket så är det bra igen".