Medmänniskor. Jag kallar människor i mina olika sfärer så. Jag vill inte kategorisera efter närhet, för vem är nära? Ibland den ena, ibland den andre. Ibland en man knappt träffat, ibland är ens närmaste väldigt långt borta. Jag och andra har dessutom knappast samma definition av varandra. Och vem vill egentligen placeras i facket "periferi"? Så, men det nedtecknat kan jag då komma till saken. Mina medmänniskor är underbara!
Jag har haft fullt upp i sommar med att vara chockad, sova, ha ångest, blogga, läsa på, vila, ha ont, läka, ta det lugnt och friskna till, så jag har inte varit ute på så mycket galej. Jag har undvikit solen till stor del, och pappa och barnen har fått göra saker själva ute eftersom jag har haft väldigt ont i mina sår, framför allt vid svullnaderna i lymfkörtlarna.
Idag gick vi till badet hela familjen för första gången på riktigt den här säsongen. Det var skönt att kunna ta plats i skuggan istället för att svettas i solen nu när jag inte kan bada. En del operationssår (ljumsken och armhålan, där lymfkörtlar plockades ut) tar en väldig tid på sig att läka, och att jag nu i torsdags fick ett nytt sår gjorde ju inte att badandet blev mer aktuellt.
Medan jag satt där kom flera människor fram och frågade hur det var med mig. Människor som jag förvisso känner, men ändå. Inte så att jag brukar berätta om mina sjukdomar och defekter för dem. Det kändes dock helt naturligt att berätta, och jag blev väldigt glad över att de frågade. Många gör det inte, och det är ju självfallet upp till dem. Men det känns ändå skönt att vissa är engagerade i min hälsa. Och framför allt, att de visar det.
Som jag skrivit tidigare, det är helt upp till var och en hur mycket tid och engagemang man vill och kan lägga. Men det är ju ändå så att de som på ett eller annat vis ger sig till känna, är de som jag gläds mest över och är mest tacksamma för. Jag kan inte med ord beskriva hur värdefulla dessa handlingar är, men jag hoppas att varenda en av dem förstår hur tacksam jag är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar