Operation 3

Så var det dags för ännu en operation. En liten, för att ta bort ett litet märke, men ändå. Den kan vara livsavgörande. Jag fick faktiskt tid redan dagen efter telefonsamtalet från kirurgen, skönt när det går undan. Jag skulle komma kl. 15:30, sa sköterskan som ringde, men jag kunde behöva vänta till 16. Ok, fair enough. 

Jag strosade lite på stan medan familjen var i en lekpark. Strax efter 15 ringde läkaren och undrade var jag var, jag skulle ha varit där. Jag protesterade och sa 15:30, men skyndade mig dit. Sur. Svettig. Smärtig. Puh. 

Även tjejen i receptionen påpekade att jag var sen, och jag försvarade mig trött. Ordentligt irriterad på sjuksköterskan som uppenbarligen skrivit en annan tid än hon sa till mig. Och jag är 100 % säker på att hon sa 15:30 till mig för jag skrev upp i kalendern medan jag pratade, och minns att hon varnade för att jag kunde behöva vänta till 16. Herrejösses, jag fortsätter försvara mig här ... *hahaha* 

Nåväl, jag kom dit så fort jag bara kunde, men då hade de redan börjat operera en annan patient, så jag fick ändå vänta. =( Efter en dryg halvtimme fick jag byta om till de vackra sjukhuskläderna, och otroligt sexiga over-knee-strumpor. 

Jag hade hoppats på bara en stansbiopsi, men även om mitt märke var litet så var det tydligen aktuellt med operation. Jag trodde förut att operation inte var en så stor grej, men det blir riktigt stora ärr för ett märke på ett par millimeter. Det blir så eftersom man skär ut en oval excision, som det kallas. 

Först var det en sköterska som blaskade av ordentligt runt märket, det bokstavligen skvatt av tvättsprit som hon sedan vant sprätte iväg till papperskorgen. Snitsigt. Jag frågade om hon möjligen varit basketspelare. Då missade hon ... Sedan fick jag välbehövlig fläkt för att det skulle torka. Jag var jättevarm efter den raska promenaden, så det var skönt. Vilken service! ;) Sedan klistrade hon fast den mörkgröna operationsduken, eller vad den kallas. Då var allt klart för bedövning. Klart det gör ont, men det är mest fascinerande hur otroligt lite man känner efteråt. En sköterska småpratade lite med mig, och nöp mig samtidigt med en pincett. Jag kände det inte alls, i-n-g-e-n-t-i-n-g, men jag såg i operationslampan. Det speglades. Bra, då kunde jag ju få se operationen. Nyfiken i en strut! 

Jag tittade i lampan nästan hela tiden, och såg hur hon gjorde och hur det såg ut. Spännande! Såret blir ju givetvis mandelformat, men när hon sedan sydde ihop det blev ärret rakt. Jag tror jag förstår nu varför man inte skär runt om märket, för det blir nog svårt att sy ihop på ett snyggt sätt utan att det blir knöligt i kanterna. 

Hon använde en mackapär som brände ihop blodkärlen så det skulle blöda mindre under operationen. Det var ju en liten operation under lokalbedövning, så jag var med under tiden, så att säga. Plötsligt utbrast hon att hon blev hungrig. Sköterskorna skrattade och hon sa att hon blev så grillsugen. Vi skrattade alla, medan hon bekräftade att det var sant. Hon brukade visst alltid bli hungrig och grillsugen när hon använde den. Hmm. Jag vill gärna hoppas att det finns en smula överdrift i uttalandet ...

De tejpade ihop mig med strips, som de kallas, och gav mig instruktioner hur jag kan fortsätta tejpa ihop mig själv för att minimera slitningar på såret så att ärret möjligen kan bli lite mindre styggt. På det stället är det tydligen svårt att få ett snyggt ärr. Men jag tar gärna ett fult ärr, alla gånger, om alternativet är ens en minimal risk för mer cancer.