Av alla frågor jag fått kring min cancer, så ställdes jag inför den mest smärtsamma igår när en kollega undrade om jag har något socialt skyddsnät. Ouch.
Tjaaoo ... jag har ju familj och barndomsvänner många, många mil bort, ett borttappat visitkort till en kurator jag ej minns namnet på och en vårdcentralsläkare med brist på empati och kompetens. Jao, jag klarar mig alltid. Har ju en förmåga att utstråla en styrka som knappt ens mina närmaste vänner genomskådar. Alltid lurar det nån. Främst mig själv, förstås. Jag tror själv att jag är så jävla duktig och stark som klarat mig igenom 2014 med hälsan i behåll, nämligen. Och så länge jag tror det kommer jag inte att bryta ihop.
Jag har vänner, det har jag. Underbara såna, både nära och långt borta. Och jag har en familj. En underbar sån som förgrenar sig åt många håll. Ändå var det länge sen jag kände mig så ensam. Börjar "det" komma ifatt mig nu? Det beryktade "detet", som ska symbolisera allt från kliniska besvär till känslomässiga vågor och mentala insikter och erkännanden. Hur länge är det egentligen brukligt att hålla det berömda skenet uppe? När är det lämpligt med ett sammanbrott? När är faran annars över, och min rationalitet inte längre är ett resultat av stark förnekelse och målmedvetenhet utan istället associeras till mitt normaltillstånd? Var går gränsen?
Äh, jag har ingen aning. Började bara hänga lite läpp. Tror jag går och lägger mig och kollar på Downton Abbey istället. Jag älskar i alla fall livet, mina ungar, min familj och mina vänner! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar