Kommer verkligheten ikapp nu?

Vissa i min omgivning har undrat hur jag kan stå på fötterna efter mitt kämpiga 2014, och jag undrar själv ibland. Men, att lägga sig ner och dra täcket över huvudet hjälper föga, så det är lika bra att pallra sig ur sängen och ta tag i dagen. Varje dag. 

Våren och sommaren "duracellade" och åt jag mig igenom. Inte helt friskt kanske, men jag klarade livhanken och min mentala hälsa hyfsat. Under hösten återgick jag till mitt gamla jobb som väktare, och har trivts toppenbra. Typiskt mig, att trivas så bra att jag helt glömmer bort att varva ner emellanåt. Så, duracellandet fortsatte. 

Hjärtklappningen har jag ignorerat i flera månader. Tröttheten likaså, fast att sova 18-20 timmar vissa dygn känns onormalt mycket även för mig ... Mina ömma tassar och onda knä skyller jag på dåliga arbetsskor och många steg på nätterna. Dock har jag inga förklaringar till mina onda handleder, "blodproppen" i vaden som jag kallar den, eller den fysiska tröttheten som gjort att jag vissa nätter knappt orkat vara upprätt. Jag har rört mig i tjock sirap. 

I vinter har jag även sakta med säkert börjat inse vad cancer innebär, och vad det innebär om jag skulle få spridning eller återfall. Jobbiga insikter som börjar sätta sig så smått, och även om jag redan förra året insåg konsekvenserna av ett "worst case scenario" så är det inte förrän nu som den akuta fasen möjligen är över och hjärnan börjar tänka något mer rationellt. Det handlar inte längre om liv eller död, det handlar ju för jösse namn först och främst om långa sjukdomsperioder med mediciner, cellgifter och strålning. I jämförelse med det verkar döden snarare befriande. De här tankarna har nog tyngt ner mig mer än jag vill erkänna. 

Efter att ha ignorerat kroppens protester och spänningshuvudvärk så lyckades den till slut få sista ordet. Ryggont. Så nära ryggskott man kan komma utan själva "skottet", och även Jennyn var tvungen att ge vika. Tre veckors sjukskrivning blev resultatet, och kroppen tvingade mig att varva ner. Jag minns inte när jag mådde så bra senast, men nu är det dags att återgå till jobb. Jag ser fram emot det samtidigt som jag gruvar mig då en omorganisation skett på jobbet medan jag varit borta. Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska kunna uppbringa den energi som krävs för att komma i fas igen, men det löser sig. Duracella är ju mitt bästa. =)