Det var väl då själva fan!
Mamma fick nog uppleva sin smärtsammaste våren 2014. Jag kan inte själv i min vildaste fantasi tänka mig in i situationen att ens enfödde barn, som bor 75 mil ifrån en själv, drabbas av en så otäck och lömsk sjukdom som cancer. Jag klarade mig lindrigt undan då, och mamma kunde andas ut i vetskapen att den där skitsjukdomen fick backa tillbaka med svansen mellan benen.
Så kom våren 2015. Mamma kände en knöl i bröstet. Och som så måååånga andra, viftade hon bort det med tanken att det nog var nåt tillfälligt som skulle försvinna. Det gjorde det typiskt nog inte. Efter att jag sa till på skarpen åt henne så ringde hon mammografin. Som i sin tur inte kunde göra något utan en remiss från en vårdcentral. Så, efter lite bök och stök med telefontider hit och dit lyckades hon så få en tid till en läkare på vårdcentralen. Och jo, han kände också knölen. Wow. Dutti ponke! Så, han skickade en remiss till mammografin.
Hon fick tid till mammografin en måndag, och tid till kirurgmottagningen måndagen efter. Detta var turligt nog de två veckorna jag var upp i sommar. Svaret från mammografin kom efter några dagar; de behövde inte ta om några bilder, men de som fanns såg inte bra ut ...
På måndagen fick mamma detta bekräftat; det var elaka celler, och det var bröstcancer hon hade drabbats av. Stackars mamma ... =(
Så, nu börjar kampen om. Jag kan inte ens leva med tanken på att min älskade mamma ska behöva gå igenom en cancerresa. Ändå står hon nu mitt i den, precis på startlinjen till ett lopp på liv och död som hon inte ens själv anmält sig till.
FUCK CANCER!!!
Tack för ditt stöd och engagemang. Älskar dej och dom kring dej.
SvaraRaderaTack för ditt stöd och engagemang. Älskar dej och dom kring dej.
SvaraRadera