Den mest smärtsamma frågan hittills

Av alla frågor jag fått kring min cancer, så ställdes jag inför den mest smärtsamma igår när en kollega undrade om jag har något socialt skyddsnät. Ouch.

Tjaaoo ... jag har ju familj och barndomsvänner många, många mil bort, ett borttappat visitkort till en kurator jag ej minns namnet på och en vårdcentralsläkare med brist på empati och kompetens. Jao, jag klarar mig alltid. Har ju en förmåga att utstråla en styrka som knappt ens mina närmaste vänner genomskådar. Alltid lurar det nån. Främst mig själv, förstås. Jag tror själv att jag är så jävla duktig och stark som klarat mig igenom 2014 med hälsan i behåll, nämligen. Och så länge jag tror det kommer jag inte att bryta ihop.

Jag har vänner, det har jag. Underbara såna, både nära och långt borta. Och jag har en familj. En underbar sån som förgrenar sig åt många håll. Ändå var det länge sen jag kände mig så ensam. Börjar "det" komma ifatt mig nu? Det beryktade "detet", som ska symbolisera allt från kliniska besvär till känslomässiga vågor och mentala insikter och erkännanden. Hur länge är det egentligen brukligt att hålla det berömda skenet uppe? När är det lämpligt med ett sammanbrott? När är faran annars över, och min rationalitet inte längre är ett resultat av stark förnekelse och målmedvetenhet utan istället associeras till mitt normaltillstånd? Var går gränsen?

Äh, jag har ingen aning. Började bara hänga lite läpp. Tror jag går och lägger mig och kollar på Downton Abbey istället. Jag älskar i alla fall livet, mina ungar, min familj och mina vänner! <3

Kommer verkligheten ikapp nu?

Vissa i min omgivning har undrat hur jag kan stå på fötterna efter mitt kämpiga 2014, och jag undrar själv ibland. Men, att lägga sig ner och dra täcket över huvudet hjälper föga, så det är lika bra att pallra sig ur sängen och ta tag i dagen. Varje dag. 

Våren och sommaren "duracellade" och åt jag mig igenom. Inte helt friskt kanske, men jag klarade livhanken och min mentala hälsa hyfsat. Under hösten återgick jag till mitt gamla jobb som väktare, och har trivts toppenbra. Typiskt mig, att trivas så bra att jag helt glömmer bort att varva ner emellanåt. Så, duracellandet fortsatte. 

Hjärtklappningen har jag ignorerat i flera månader. Tröttheten likaså, fast att sova 18-20 timmar vissa dygn känns onormalt mycket även för mig ... Mina ömma tassar och onda knä skyller jag på dåliga arbetsskor och många steg på nätterna. Dock har jag inga förklaringar till mina onda handleder, "blodproppen" i vaden som jag kallar den, eller den fysiska tröttheten som gjort att jag vissa nätter knappt orkat vara upprätt. Jag har rört mig i tjock sirap. 

I vinter har jag även sakta med säkert börjat inse vad cancer innebär, och vad det innebär om jag skulle få spridning eller återfall. Jobbiga insikter som börjar sätta sig så smått, och även om jag redan förra året insåg konsekvenserna av ett "worst case scenario" så är det inte förrän nu som den akuta fasen möjligen är över och hjärnan börjar tänka något mer rationellt. Det handlar inte längre om liv eller död, det handlar ju för jösse namn först och främst om långa sjukdomsperioder med mediciner, cellgifter och strålning. I jämförelse med det verkar döden snarare befriande. De här tankarna har nog tyngt ner mig mer än jag vill erkänna. 

Efter att ha ignorerat kroppens protester och spänningshuvudvärk så lyckades den till slut få sista ordet. Ryggont. Så nära ryggskott man kan komma utan själva "skottet", och även Jennyn var tvungen att ge vika. Tre veckors sjukskrivning blev resultatet, och kroppen tvingade mig att varva ner. Jag minns inte när jag mådde så bra senast, men nu är det dags att återgå till jobb. Jag ser fram emot det samtidigt som jag gruvar mig då en omorganisation skett på jobbet medan jag varit borta. Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska kunna uppbringa den energi som krävs för att komma i fas igen, men det löser sig. Duracella är ju mitt bästa. =)