Jag tror jag har kommit på anledningen till att jag inte får bukt med mina hypotyreossymtom trots att värdena är bra och medicineringen fungerar. Det kanske är symtom på något annat. Jag känner mig matt och trött, har koncentrationssvårigheter och svårt att fokusera, jättelättirriterad, känslosvängningar, ljud och ljuskänslig, dåligt minne, sömnstörningar och energilöshet. Typiska symtom för hypotyreos. Och typiska symtom för utmattning.
Därtill har jag kämpat alldeles galet hårt med skolan, som en följd av dessa symtom. Hej stress och hej press. I höstas berodde symtomen på hypotyreosen, men under våren har värdena och Levaxinet stabiliserats och min stress ökat ytterligare. I min värld känns det logiskt att en eventuell utmattning är nära förestående.
Jag kämpade under året, och började se ljuset igen. Då fick jag cancerdiagnosen. BAM! Det var liksom den sista smällen, det som krävdes för att knocka mig helt. För att fortsätta med metaforerna, så kravlade jag de sista metrarna över mållinjen för att där bli liggande att tas omhand av sjukvårdarna. De sista veckorna med uppsatsen efter cancerbeskedet har varit exakt så. Men med den skillnaden att ingen sjukvårdare tog hand om mig. Jag fick snarare kravla vidare till akutintaget, och det är där jag står nu. Och bankar på dörren med svansen mellan benen ...
Ni ska inte tro att det var lätt att ringa det där telefonsamtalet idag. Tvärtom, det har tagit månader av funderingar och analyser (ja, tankarna började redan innan cancerbeskedet kom), och det tog lång tid innan jag ens kunde erkänna att det eventuellt fanns ett behov. Att starka jag skulle behöva hjälp. Sedan har jag laddat och samlat mod för att våga. Jag tycker inte att man behöver bli sjukskriven så länge man kan få kroppen att röra sig av viljestyrka. Men när inget annat fungerar med viljestyrka så måste jag krypa till korset. Det blev lite för mycket även för mig nu. Jag är stark, jag klarar mig själv, jag ska inte visa hur jag mår, jag blir snart frisk osv osv ... Att jag ber om sjukskrivning känns som ett tecken på lättja, men jag är inte lat. Jag vill jobba, jag har ju en utbildning nu som jag vill ut och visa upp för världen!
Jag ringde läkaren. Han förstod inte alls. Han frågade heller inte om det han inte förstod. Han ifrågasatte det faktum att jag vill bli sjukskriven först från tisdag. Att det praktiskt sett inte spelar någon roll eftersom skolan är över och jag ändå inte jobbar, förstod han inte. Soppan med CSN - Försäkringskassan - SGI - Arbetsförmedlingen och A-kassan hängde han inte heller med på. Och framför allt kunde han inte lista ut varför jag kände en utmattning. När jag ifrågasatte hur han INTE kunde förstå det erkände han att han ju kände till hypotyreosen och cancern, men bortsett från det begriper han inte varför jag känner som jag gör.
Han sade tjurigt (som en femåring, typiskt honom) att jag i alla fall måste gå hos en kurator om jag ska bli sjukskriven. Jag gillar inte kuratorer, de kommer aldrig med något vettigt och jag drar slutsatserna själv ändå. Men visst, om hon vill känna sig duktig en stund så kan jag gå dit. Blir man sjukskriven ska man rehabiliteras, redan från dag ett. Visst, jag fattar det. Och visst, få mig att må bättre bara så det är värt mödan.
MEN. Han kunde inte sjukskriva mig. Han vill träffa mig så vi kan gå igenom läget och hur allvarligt det är. Alltså, kom igen nu ... Jag har kämpat stenhårt för att få hjälp med hypon, och sedan cancern. Ska jag också behöva slita mitt hår för att få ett par veckor att landa mitt i allt? Jag är speedad nu, jag är så uppe i varv att jag inte sover på nätterna (vilket dessutom påverkar min familj negativt). Är det bara jag som ser att det inte kommer att hålla i längden? Att min galghumor och glada humör egentligen bara är där för att trycka undan det jobbiga? Att det är som en buske som gör sin sista stora blomning innan den dör? Att man i kris fullkomligen pumpar ut adrenalin (eller vad sjutton det är) för att orka med en timme till. Sen en timme till. Sen en timme till.
Min kropp gå på högvarv, den har gjort det länge egentligen, och nu går den på över-högvarv de luxe. Jag vill bara inte att de kemiska reaktionerna med hormoner och substanser i kroppen som just nu är satt på överlevnadsmode, ska ge mig ytterligare svårigheter. Därför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar