Känslan

Jag pendlar mellan allsköns olika känslor hela tiden. I morse var jag rätt stursk. Lite väl stursk kanske. Jag tyckte att livet lekte och att det här ju inte var något att hänga läpp över. Skönt att chocken lagt sig och att sorgeperioden blev kortvarig. Hah! I nästa sekund känner jag paniken komma krypande, som en stor ångest. Ja men så konstigt, det ÄR ju en ångest ... Men i alla fall, det känns som en stor rysning genom hela kroppen. Och inte något positivt med den, som ett fritt fall nästan. Fortfarande inget positivt med känslan ... Som att man nästan tappar andan de stunder man sköljs över av faktumet att man har det-där-ordet-som-man-inte-ens-vill-säga-högt. Ja, faktiskt så är det en rätt bra förklaring - som att tappa andan. 

En känsla som också smugit fram och tillbaka är det stora klumpen i halsen. Jag inser ju att jag inte gråtit ut, bara några små tårar igår som snabbt tog slut. Som när jag trodde jag kuggat på en dugga i höstas ... Den där klumpen som tvingar sig in i bröstkorgen och breder ut sig. Men ja, inte konstigt jag mår dåligt och tappar andan! Både lungor och hjärta trängs ju åt sidan! Där har vid det! 

Jag har pendlat mellan två jag idag. Först kände jag mig nästan religiös. Som en ny vänlig medmänniska som log mot alla jag mötte ute. Sedan vände det till att jag inte ens ville se åt folk, och nästan blev förolämpad av att de hälsade på mig. Som om de kunde veta att jag är i en slags chock-sorgefas, liksom ... Och en bitterhet över att DE minsann klarat sig undan. Men hur kan jag veta det? De tror nog samma sak om mig. "Hon är frisk som en nötkärna!"

Där har jag legat och svängt. Å ena sidan vän, ljuv och leende, å andra sidan bitchig, kort i tonen och introvert. Känslorna har pendlat mellan livsglädje och ... ... tomhet? Det låter klyschigt, men tror det är tomhet. Den där stora, taggiga bollen som tränger bort lungor och hjärta så jag varken kan andas eller fungera. 

Jag tror jag behöver gråta ut ordentligt, högt och ljudligt, som min kompis rekommenderade mig att göra redan igår. Men då var jag inte alls redo. Inte nu heller. Jag vill andas in och andas ut, andas in och andas ut bara. Jag har blivit en mästare på att tränga in sorgekänslor i den taggiga bollen igen genom andningen. Var det det jag lärde mig innan jag födde barn? 

Jag tror jag ska gråta ut imorgon, så är det bra sen.