Det är smärtsamt att ha en sjuk liten mamma 80 mil bort. Vi var uppe hos henne i somras men har inte kunnat åka upp något mer sedan dess. Jobb, skola och framförallt hennes infektionskänslighet har satt käppar i det berömda hjulet. Och hon har varken kunnat eller orkat (pga behandling) besöka oss, något hon brukar göra varannan månad. Jag och grabbarna saknar henne jättemycket och det var en trist jul utan mommen. 😕
Vi är givetvis enormt tacksam över behandlingen så att hon blir frisk snart, men samtidigt ledsna över att vi inte kan träffas. Mammas blodvärden sjunker hela tiden. Hon får en påse blod, hon blir bättre - och sedan sjunker det igen. Jag vill verkligen från djupet av mitt hjärta, tacka alla som är blodgivare och som hjälper mamma (och andra) att åtminstone tillfälligtvis må bättre och få upp sina värden!! ❤
Strålarna har förstört mammas matstrupe och hon har så ont att hon inte ens kan äta. Lilla mamma, som redan är så smal, kan knappt hälla i sig vatten. På sjukhuset gav de henne tipset att krossa alvedon i lite grädde och sörpla i sig. Man undrar ju lätt varför inte en brustablett skulle funka? Idag fick hon morfin, men det hjälpte inte alls. Hon fick näringsdropp också, hoppas hon får mer av båda delarna imorgon.
Mamma har en helt underbar karl i sitt liv som hjälper henne och som skjutsade upp henne till Umeå (40 mil enkel resa) när hon inte orkade resa på egen hand. Han är guld värd! ❤
I helgen videochattade jag och barnen med henne. Det var såååå underbart att få se henne, och för henne att få se barnen "in action". Det var en sån lättnad att få se hennes styrka och jävlaranamma genom kameran, och jag är beredd nu att åka upp och skämma bort henne över nyår! ❤
